Nationalteaterns Mästaren och Margarita lever inte fullt upp till förväntningarna
Dramatiseringen av Michail Bulgakovs klassiker har många smarta lösningar men föreställningen lämnar åskådaren underligt oberörd.
●●Mästaren och Margarita Regi och dramatisering: Anne Rautiainen. Översättning: Ulla-Liisa Heino. Koreografi: Sonya Lindfors. Scenografi, dockor och dräkter: Janne Siltavuori. Dramaturg: Eva Buchwald. Ljus- och video: Pietu Pietiläinen. Ljud: Jani Peltola. Maskering: Krista Karppinen. På scenen: Marc Gassot, Maria Kuusiluoma, Juhani Laitala, Ilja Peltonen, Annika Poijärvi, Juha Varis. Premiär på Nationalteaterns Willensauna-scen 6.9.
Satan och hans följeslagare anländer till Moskva och saker och ting börjar hända. Litteraturtidskriftsredaktören Berlioz blir av med sitt huvud och poeten Ivan spärras in på mentalsjukhus efter att förgäves ha jagat den mystiske främlingen som förutspådde kamratens död. En senare ångerfylld Pontius Pilatus dömer Jesus till döden i romanen som Mästaren skrivit och som hans älskare Margarita finner fenomenal. Men Mästaren blir uthängd och hånad i pressen och hamnar även han på sjukhuset. Innan Satan et company lämnar Moskva i lågor bakom sig hinner de ordna en vidunderlig bal och sammanföra Mästaren och Margarita till tidernas ände.
Det var en sammanfattning som inte tillnärmelsevis gör Michail Bulgakovs originalverk Mästaren och Margarita rättvisa, men som dock i korthet beskriver teaterföreställningen regisserad och dramatiserad av Anne Rautiainen för Nationalteatern.
Bulgakovs satiriska absurda mästerverk är ett hejdlöst läsäventyr, en fantastisk berättelse att sugas in i och bli förvirrad av och förälskad i. Stämningen i boken är karnevalistisk och samhällskritiken dräpande. Av allt det kunde man skapa en fantastisk teaterföreställning. Den iscensättning vi ser på Willensauna-scenen lever dessvärre inte upp till de (höga) förväntningarna. Föreställningen saknar en stor del av det djup och innehåll romanen har och händelserna följer varandra utan att riktigt beröra.
Andra akten starkare
Med detta inte sagt att föreställningen inte skulle ha sina styrkor, höjdpunkter och många smarta lösningar. En speciellt lyckad rollbesättning är Marc Gassot som Satan; hans höga kindben, uttrycksfulla miner och långa och smala gestalt passar perfekt för rollen som mörkrets härskare. Pietu Pietiläinens ljus- och videoplanering är strålande: han skapar staden Moskva som en suggestiv projicering, han skapar månar och spårvagnar av bara ljus och skuggor. Det är vackert och stämningsfullt. Dockorna skapade av Janne Siltavuori är också mycket lyckade tillägg till föreställningens dramatisering. Ibland representeras en person av bara en docka, vilket fungerar ypperligt och gör scenerna mer intressanta.
Den andra akten är på många sätt starkare och mer mångsidig både visuellt och tempomässigt än den första (vid pausen undrar man fortfarande när det hela ska sätta i gång på allvar). Här finns bland annat en fin scen då Margarita (Annika Poijärvi) sjunger låten Feeling good, medan Moskva flyter förbi bakom henne – det här är en lyckad iscensättning av romanens absurda flyg-äventyr. Här finns också balscenen, med Margarita svävande i sin böljande blodröda klänning, och humorinslaget när katten Behemot (Juha Varis) blir jagad av polisen.
Nationalteaterns Mästaren och Margarita är i sig en fungerande helhet, men personligen finner jag den lite väl konventionell, trots sina inslag av fysisk teater och dockteater. Jag längtar efter något lite mer absurt, lite mer färgsprakande.