En av de bättre King-årgångarna
RYSARE ● Det
Regi: Andrés Muschietti. Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman. Foto: Chung-hoon Chung. I rollerna: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis.
Med färska Stephen King-filmatiseringen Det svarta tornet i färskt minne kan man sluta sig till att allt det som författaren i fråga vidrör ingalunda förvandlas till guld. Åtminstone inte filmiskt sett. Till de tvivelsutan bättre tolkningarna hör Stand By Me (1986) av Rob Reiner och som det råkar sig är Andy Muschiettis Det (It) – ursprungligen en tv-film i två delar – något av en syskonfilm.
Förutom att handlingen här är förlagd till Smalltown, Maine, talar vi om ett slags uppväxtskildring. En många gånger skräckinjagande sådan. Resan går till småstadshålan Derry, året är 1988. I den minst sagt traumatiska öppningssekvensen möter vi tonårskillen Billy (Jaeden Lieberher) som skickar lillebror George ut på gatan för att leka. Det skulle han inte.
Töntiga tonåringar
George försvinner till synes spårlöst, detta efter att ha stött på den ”dansande clownen” Pennywise som håller till i stadens avloppssystem, en värld för sig. När vi några månader senare kommer in i handlingen lär vi sedan känna Billys high school-kompisar, ett rätt så sorgligt sällskap, modell nördvarning.
Ben (Jeremy Ray Taylor) är det knubbiga ”bollplanket” som dessutom har den dåliga smaken att digga New Kids on the Block, jösses. Eddie (Jack Dylan Grazer) är hypokondriker och Billy, som är som besatt av att finna sin lillebror, stammar.
Inte att förglömma, kärleksintresset Beverly (Sophia Lillis), som förvisso dras med ett rykte om att vara lätt på foten. Men precis som resten av gänget har hon det svårt på hemmaplan, detta i form av en farsgubbe som inte kan hålla händerna i styr.
Ja, och så var det Pennywise (Bill Skarsgård, kamouflerad till oigenkännlighet), den läskigaste av lustigkurrar, med en förmåga att omvandla sig till de odjur som Billy och hans kompisar räds allra mest.
Regisserat skräck förr
För regin står Mamá-killen Andy Muschietti som då inte skyr det övernaturliga, med allt vad det innebär av helvetiska visioner, oförklarliga blodbad (var hälsad, Carrie) och spökhus som så att säga vaknar till liv. Men minst lika skrämmande är filmen när den tar fasta på mera vardagliga hotbilder, såsom de våldsamma konfrontationerna med de stora stygga gossarna (som mycket riktigt har sina egna orsaker att må pyton).
Helheten är så där, lite grann ojämn.
Faktiskt känns det fräscht att det i sig snaskiga knivsprättarstuket i It spolas till förmån för mera oskuldsfulla stämningar, typ ”den sista sommaren”.
Å andra sidan låter skrämselhickan vänta på sig. Skyll på diverse transportsträckor och en final som är i längre laget.