Pattinson på språng, himla bra
●●Good Time
Regi: Benny och Josh Safdie. Manus: Ronald Bronstein, Josh Safdie. I rollerna: Robert Pattinson, Benny Safdie, Jennifer Jason Leigh.
Bara för att en film är gjord för en billig penning betyder det ju inte att den också behöver se anspråkslös ut. Ta till exempel Benny och Josh Safdies Good Time, en frenetisk, visuellt driven bankrån går åt pipanrulle som frilansar som en studie i broderskärlek – något missriktad och malplacerad sådan.
Nik (Benny Safdie) är den lätt förståndshandikappade ynglingen som på förekommen anledning hospitaliserats och nu går i terapi. Det vill säga tills storebror Connie (Robert Pattinson) får nog och rycker in, utrustad med en mera lukrativ karriärplan.
Det handlar rätt och slätt om att råna en bank, och eftersom Nik inte är riktigt på det klara med vad som pågår går själva stöten som smort. Det är först senare som allting går åt pipan, med den påföljden att lillebror åker fast. Problemen slutar ingalunda där. För när Connie med god hjälp av flickvännen Jennifer Jason Leigh – och hennes kreditkort – ska betala borgen visar det sig att svärmor, den haggan, spärrat kortet.
Alltså beslutar sig Connie för att på eget bevåg frita den gode Nik, som i kölvattnet av ett fängelsebråk är intagen på sjukhus. Bra idé, bortsett från att man är tvungen att anlita rullstolstaxin vid flyktförsöket.
Det är upptakten till en urban odyssé som i termer av stämningar för tankarna till Martin Scorseses After Hours. Inte bara är filmen sprängfylld av överraskande vändningar och surrealistiska människomöten, här öppnar sig ett New York som vi inte sett tidigare. Till saken hör att fokus i Good Time ingalunda ligger på det logiska och rationella, som i Steven Soderberghs Lucky Logan. Nej, det som gäller här är det kriminella kaoset, det renodlade talangaftonstuket.
Allt det här iscensätter indiefilmbröderna Safdie med en drabbande energi, med ett febrigt filmspråk och ett syntsoundtrack som eventuellt för tankarna till Nicolas Winding Refns Drive. Poängen är att Good Time är så mycket mera naken och illusionslös, så även vad karaktärsskildringen beträffar. På tal om det har väl ”blodsugaren”, pretty boy Robert Pattinson (Twilight) aldrig varit så här himla bra, driven och karismatisk.
Det är full fart framåt, aldrig kika åt sidorna. Vadå filmstjärna?