På väg åt olika håll samtidigt
Allvaret kommer i längden att betala sig, det vill säga ledsaga Sinéad Obrey mot en inte nödvändigtvis mindre expressionistisk men mer personlig röst, tror recensenten. Överallt hittar han intressanta rader.
Dikter
●●Sinéad Obrey Fågeltanken Förlaget M 2017
Blott 19 år gammal debuterar Sinéad Obrey: Fågeltanken är en diktsamling som kränger mellan ungdomlig lojalitet med stoffet och den distansering som är all dikts förutsättning. Allvaret felas inte, ej heller satsningen. Det är visserligen ibland svårt att få syn på exakt vad Obrey velat, flera dikter är liksom på väg åt olika håll samtidigt. Förvisso hellre det än att de inte är på väg någonstans.
Ordval och teman – det är tårar, smärta, blod och själ; extas och död, lust, skam och oresonlig kärlek – gör på sätt och vis Obrey till mycket typisk för sin ålder (men knappast för sin generation; hon skriver ju poesi), men jag tror likväl att allvaret i längden kommer att betala sig, det vill säga ledsaga Obrey mot en inte nödvändigtvis mindre expressionistisk men mer personlig röst.
Sakta slutar du skrika, du har fått lära dig att du inte längre ryms i famnen som lugnat dig De andra har redan lärt sig leva, och vill inte höra dig gråta
”De andra har redan lärt sig leva”, det är den viktigaste raden, tror jag: den spikar på ett rörande vis fast utanförskapet, ensamheten som växer kring den gryende insikten om oskuldens innebörd. Och samtidigt som något är förlorat (barndom, omedvetande, självförglömmande lek) hårdnar motståndet gentemot vuxensfären. Det är ett slags vall som måste forceras, och som poeten kanske redan forcerat nu när boken kommit ut och hon ser tillbaka på dessa texter som på en delvis tillryggalagd fas.
Att Obrey har en del att lära formellt och tematiskt är inte konstigt, det har på sätt och vis alla poeter, alltid. Somligt i Fågeltanken liknar strängt taget mer gymnasistens förtvivlade men blottande dagbok än dikt. Det är ändå främst på det rent språkliga planet hon fortsättningsvis bör arbeta (förlåt om jag låter docerande): städa bland klichéer, och mer principiellt: försöka att inte förväxla dikt med känslor, utan snarare se dikten som förvandlad känsla, som en nivå där jaget kan bli mindre skrymmande och låst vid sig självt.
Överallt, måste betonas, hittar jag intressanta rader, behärskning som pekar åt rätt håll, perspektiv som lever – läs exempelvis ”jorden rör sig under mig” (s. 39). Bruket här och var av ”du” i stället för ”jag”, trots att det vanligen rör sig om ett förklätt subjekt, är en liten men vägande detalj. Spretigheten till trots finns dikter som håller ihop hela vägen; som är en sorts sammanhängande sår, kanske man kan säga, till exempel ”Du har lämnat mig” (s. 27) eller ”Väck liv inuti mig” (s. 45). Men bäst att ni läser själva.