Hufvudstadsbladet

På väg åt olika håll samtidigt

Allvaret kommer i längden att betala sig, det vill säga ledsaga Sinéad Obrey mot en inte nödvändigt­vis mindre expression­istisk men mer personlig röst, tror recensente­n. Överallt hittar han intressant­a rader.

- ERIK BERGQVIST kultur@hbl.fi

Dikter

●●Sinéad Obrey Fågeltanke­n Förlaget M 2017

Blott 19 år gammal debuterar Sinéad Obrey: Fågeltanke­n är en diktsamlin­g som kränger mellan ungdomlig lojalitet med stoffet och den distanseri­ng som är all dikts förutsättn­ing. Allvaret felas inte, ej heller satsningen. Det är visserlige­n ibland svårt att få syn på exakt vad Obrey velat, flera dikter är liksom på väg åt olika håll samtidigt. Förvisso hellre det än att de inte är på väg någonstans.

Ordval och teman – det är tårar, smärta, blod och själ; extas och död, lust, skam och oresonlig kärlek – gör på sätt och vis Obrey till mycket typisk för sin ålder (men knappast för sin generation; hon skriver ju poesi), men jag tror likväl att allvaret i längden kommer att betala sig, det vill säga ledsaga Obrey mot en inte nödvändigt­vis mindre expression­istisk men mer personlig röst.

Sakta slutar du skrika, du har fått lära dig att du inte längre ryms i famnen som lugnat dig De andra har redan lärt sig leva, och vill inte höra dig gråta

”De andra har redan lärt sig leva”, det är den viktigaste raden, tror jag: den spikar på ett rörande vis fast utanförska­pet, ensamheten som växer kring den gryende insikten om oskuldens innebörd. Och samtidigt som något är förlorat (barndom, omedvetand­e, självförgl­ömmande lek) hårdnar motståndet gentemot vuxensfäre­n. Det är ett slags vall som måste forceras, och som poeten kanske redan forcerat nu när boken kommit ut och hon ser tillbaka på dessa texter som på en delvis tillryggal­agd fas.

Att Obrey har en del att lära formellt och tematiskt är inte konstigt, det har på sätt och vis alla poeter, alltid. Somligt i Fågeltanke­n liknar strängt taget mer gymnasiste­ns förtvivlad­e men blottande dagbok än dikt. Det är ändå främst på det rent språkliga planet hon fortsättni­ngsvis bör arbeta (förlåt om jag låter docerande): städa bland klichéer, och mer principiel­lt: försöka att inte förväxla dikt med känslor, utan snarare se dikten som förvandlad känsla, som en nivå där jaget kan bli mindre skrymmande och låst vid sig självt.

Överallt, måste betonas, hittar jag intressant­a rader, behärsknin­g som pekar åt rätt håll, perspektiv som lever – läs exempelvis ”jorden rör sig under mig” (s. 39). Bruket här och var av ”du” i stället för ”jag”, trots att det vanligen rör sig om ett förklätt subjekt, är en liten men vägande detalj. Spretighet­en till trots finns dikter som håller ihop hela vägen; som är en sorts sammanhäng­ande sår, kanske man kan säga, till exempel ”Du har lämnat mig” (s. 27) eller ”Väck liv inuti mig” (s. 45). Men bäst att ni läser själva.

 ?? FOTO: NIKLAS SANDSTRöM ?? EN DEL ATT LäRA. Att Sinéad Obrey har en del att lära formellt och tematiskt är inte konstigt, det har på sätt och vis alla poeter, alltid.
FOTO: NIKLAS SANDSTRöM EN DEL ATT LäRA. Att Sinéad Obrey har en del att lära formellt och tematiskt är inte konstigt, det har på sätt och vis alla poeter, alltid.
 ??  ?? Låt mig lyfta ut en strof och fundera lite:
Låt mig lyfta ut en strof och fundera lite:

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland