Framtiden oroar fossilforskare
I takt med att nya pusselbitar upptäcks förändras bilden av människans härkomst. Ju tydligare vi kan se vårt förflutna desto bättre borde vi förstå att vår framtid hänger på en skör lina, säger Meave Leakey, en av profilerna inom forskningen i människans
Forskar man i människans evolution ser man att vår benägenhet att tränga ut andra arter inte är något nytt. Paleoantropologins ”grand old lady” Meave Leakey efterlyser ett ansvar för omvärlden och beklagar att vi människor tyvärr inte agerar särskilt smart.
För två år sedan kom nyheten om att en tidigare okänd människoart, Homo naledi, hade upptäckts i Sydafrika.
I veckan fick vi veta att någon slags människolik varelse har lämnat sitt fotavtryck på Kreta för 5,7 miljoner år sedan, långt innan de tidigaste människoarterna förmodas ha lämnat Afrika.
Fynden är exempel på bitar som inte passar in i det pussel som ska föreställa människans släktträd. Bilden är fortfarande långt ifrån fullständig, säger professor Meave Leakey, en profil inom paleoantropologi.
– Inom forskningen har man alltid trott sig vara nära den slutliga sanningen, men ändå har vi aldrig varit i närheten av en komplett bild. Jag är säker på att det är så nu också, att det finns massor mer att upptäcka, att vi bara skrapat lite på ytan, säger hon.
Egentligen utbildade Meave sig till marinbiolog, men hon fick inget jobb eftersom kvinnor på fartyg var ”en omöjlig tanke” i brittiska forskarkretsar på 1960-talet. Slumpen kom emellan då pionjären inom paleoantropologi Louis Leakey gav henne chansen att jobba med människans evolution. Under fältarbetet i Kenya träffade hon professorns son Richard. Han skulle bli ett affischnamn i branschen och Meaves make.
På den vägen är hon. Merparten av sin karriär har Meave Leakey gjort vid Turkanadalens forskningsstation som fyller 50 i år. Helsingfors universitet som delfinansierar stationen uppmärksammade jubileet med ett seminarium i veckan.
Genombrott och avundsjuka
Meave Leakey säger till HBL att det som förändrats mest i hennes bransch på 50 år är hela synsättet på människans evolution.
– I början dominerade teorin om bara en utvecklingslinje med en enda förfader, men i dag vet vi att människan likt alla andra däggdjur har utvecklats mycket mer komplext, under konkurrens med andra människoapor, precis som andra organismer. Vi är inte konstigare än så.
Det unika med människan är våra tekniska och språkliga färdigheter, som vi kunnat utveckla tack vare en stor hjärna. Till paleoantropologins bragder hör dokumentation på att utdöda släktingars skallar och hjärn- storlek har vuxit med tiden, att våra fyrbenta förfäder klättrat ner från träden och börjat gå upprätt, att de ändrat födoval med vegetation och klimat, och att de migrerat ut ur Afrika i etapper.
Mindre smickrande för vetenskapsgrenens korta historia är en intern missunnsamhet och avundsjuka som trotsat forskningsetiken och lett till förfalskade och avsiktligt förstörda fynd. Är det ett problem, att forskare vill se sina egna fynd som mer speciella än andras? – Absolut, länge hävdade forskare utifrån enstaka fynd att vi kommer från Indonesien eller Kina. Det dröjde länge innan uppfattningen att vi kommer från Afrika accepterades, säger Meave Leakey.
I dag är den vedertagna uppfattningen att den moderna människan (H. sapiens) utvecklades i Afrika för 200 000 år sedan, men emigrerade för bara 60 000 år sedan då neandertalmänniskan redan befolkade Europa. Det finns gentekniska bevis för att våra förfäder hybridiserade åtminstone med neandertalarna innan dessa dog ut. Än i dag har vi upp till 4 procent neandertal-DNA i vår arvsmassa.
– Det var ett chockbesked i början, men egentligen är det förståeligt. Folk gillar ju att föröka sig, säger Leakey.
Ett omtvistat tema är hur neandertalarna dog ut.
– De verkar ju ha varit smarta typer, de var vana vid ett kyligare klimat när våra förfäder kom från Afrika. Det är uppenbart att sapiens måste ha haft tekniska fördelar, vi är bra på att döda konkurrenter.
Ansvar för livet
Paleontologin har visat hur otaliga stora däggdjur på flera kontinenter har dött ut strax efter att våra förfäder erövrat nya områden. Meave Leakey säger att människan bär ett stort ansvar för alla andra arter. I ett geologiskt perspektiv är vi nykomlingar: liv har existerat på jorden i 3,6 miljarder år, vi har funnits här bara i 200 000 år.
– Det gör mig bekymrad att vi är så oförsiktiga med allt levande. Folk ser inte människan som en art utan som individer. Man tänker på vad som är bäst för en själv, inte på det bästa för människans fortbestånd.
Leakey säger att paleoantropologins uppgift är att visa vad som har hänt förr, att få folk att inse att människosläktet inte är odödligt. Klimatoch miljöförändringar har tagit död på tidigare människoarter. Få stora däggdjursarter blir långlivade i geologiskt perspektiv.
– Folk har inte en realistisk bild av vad som kan hända med oss. Uppriktigt sagt, folk är inte särskilt smarta. Vi tänker inte på framtiden utan på oss själva. Vi är inte benägna att ändra livsstil, allt är ju så bekvämt som det är. Vi blundar för konsekvenserna av att vi använder för mycket naturresurser.
Meave Leakey får ofta frågan hur länge människan kommer att fortbestå.
Hon brukar svara att vi tyvärr inte har så lång tid kvar.
Det gör mig bekymrad att vi är så oförsiktiga med allt levande. Folk betraktar inte människan som en art utan som individer. Man tänker på vad som är bäst för en själv, inte på det bästa för människans fortbestånd.
Varför säger du så?
– För att vi förstör vår omgivning så snabbt. Om vi bara förstod att leva ansvarsfullt skulle vi som art ha en lång framtid. Vi borde tänka annorlunda. Det ser inte sannolikt ut, men det är fortfarande möjligt.