Låter Sverige anpassa sig till hundpolitiken?

Hur går det för FN-avtalet om kärnvapenförbud, som generalförsamlingen med stor majoritet antog i början av juli? Därom förtäljer tidningarna föga eller intet. Politiker och medier i hela västvärlden föredrar att himla sig över Nordkoreas eventuella vätebomb och Rysslands militärövningar. Så även i Ryssland, för den delen, ty den officiella ryska åsikten om kärnvapenförbudet är ju identisk med den ”västliga”!

I åtminstone ett land rasar dock en häftig offentlig debatt om huruvida avtalet bör eller inte bör undertecknas. Jag avser grannlandet Sverige, som från att under 1950och 1960-talen ha strävat efter att bygga en egen nukleär slagstyrka beslöt att frångå den optionen och som alltsedan dess har föregått med gott exempel i kampen för ett globalt avskaffande av kärnvapnen.

Den 25 augusti skrev Sveriges utrikesminister Margot Wallström i Svenska Dagbladet: ”Kärnvapen är det enskilt största hotet mot mänskligheten och vapnets fortsatta existens måste ses som ett internationellt misslyckande ... Därför var det viktigt för regeringen att rösta ja till den konvention om ett kärnvapenförbud som lades fram i FN i somras. Historien har visat att det inte finns någon annan väg att gå”.

Frågan är bara om Sveriges statsledning kommer att hålla ut på den modiga och självständiga linje som Olof Palme en gång drog och som landet hittills har följt i FN. Pressen på Sverige för att inte underteckna avtalet är mycket hård.

Sålunda betonade till exempel USA:s förvarsminister James Mattis nyligen i ett brev till sin svenska kollega att ett undertecknande inte är kompatibelt med ländernas nuvarande förvarssamarbete.

Och den svenska regeringsoppositionen – moderaterna, centerpartisterna, kristdemokraterna, folkpartisterna – har gått till häftigt angrepp mot Wallströms och den socialdemokratiska regeringens avsikt att underteckna avtalet. Deras huvudargument består i påståendet att avtalet strider mot Sveriges ”säkerhetspolitiska intresse”.

Hur dessa politiker, som ställer sitt lands (läs: sitt eget partis, eller kort och gott: sitt eget) intresse framför allas intresse och behov av säkerhet (läs: som hotas av kärnvapnens själva existens) resonerar må var en själv bedöma. För min del finner jag deras resonemang lika fegt och föraktligt som den finländska isoleringen (från FN-förhandlingarna), likgiltigheten och stumheten.

Det är förvisso sant att FNavtalet om ett kärnvapenför-

Frågan är bara om Sveriges statsledning kommer att hålla ut på den modiga och självständiga linje som Olof Palme en gång drog och som landet hittills har följt i FN.

bud står i strid med gängse tolkningar (läs: förfärliga missbruk av ordet säkerhet) av ”säkerhetspolitikens” innebörd.

Låt mig bara nämna en speciell och för både Sverige och Finland politiskt aktuell sida av saken, som sammanhänger med Finlands och Sveriges så kallade värdlandsavtal med Nato. Som jag nämnde i min föregående debattartikel om FN-avtalet (HBL 5.6) förbinder sig nämligen avtalsstaterna att inte transferera kärnvapen till eller ta emot dem från andra stater. Värdlandsavtalet med Nato innehåller däremot inget förbud mot transferering eller mottagande av kärnvapen från andra länder. Och USA ger inte heller ut någon information om huruvida dess fartyg, flygplan eller trupper medför kärnvapen.

Få se om också Wallström och Sverige låter anpassa sig till den allmänna europeiska hundpolitiken, det vill säga ”säkerheten” under sin nukleära husbondes beskydd.

En klar majoritet av såväl Finlands som Sveriges folk skulle i alla fall säkert godkänna att deras länder undertecknar FN-förbudet mot kärnvapen.