Avgörande veckor

Under de närmaste veckorna kommer Europaparlamentet att rösta om den tredje delen av det stora lagstiftningspaketet som utformades för att hålla EU i takt med kraven från COP21-miljötoppmötet i Paris. Den här tredje delen innehåller bestämmelser om hur kolsänkan skall beräknas och eftersom Finland och Sverige också i övrigt har stora krav på sig har det varit ett viktigt – och omtvistat – lagförslag.

I parlamentets miljöutskott gick omröstningen lite olyckligt. Avverkningsintensiteten hade blivit en mycket ideologiskt belastad fråga och jag var inte säker på att alla riktigt förstod vad intensiteten riktigt innebar. Intensiteten i en avverkning betyder nämligen alldeles olika saker beroende på vad det är för skog vi talar om.

Intensiteten har också andra sidor. I Estland högg man under 1990-talet långt mera än vad tillväxten skulle ha gett. Det berodde på att många skogar hade blivit överåriga under sovjettiden och därför helt enkelt måste tas med ganska hårda tag för att ge utrymme för mera tillväxt i framtiden.

För Finlands del såg det lite tvärtom ut: under 2000-talets första decennium avverkade vi långt mindre än normalt eftersom vi hade en dubbel kris inom pappersindustrin. Den här krisrelaterade nedgången ser man i hela Europa, men för Finlands del var den mera dramatisk.

Av de här orsakerna har vi i parlamentets diskussioner hävdat att man inte skall binda avverkningen vid siffror som mest återspeglar ekonomiska upp och nedgångar. Det måste alltså finnas en måttstock som både slår vakt om målsättningarna från Parismötet och om våra ekonomiska intressen. Att ställa frågan i enkel antingen eller-form förpassar oss lätt till en diskussion, som i oroväckande grad påminner om den politik Donald Trump försöker föra om Förenta staternas andel av det globala ekologiska ansvaret.