Tre monologer om konsten och livet
●Thomas Bernhard: Vanhat mestarit. Komedia taiteesta (Alte Meister. Komödie, på svenska Gamla mästare) Dramatisering och regi: Minna Leino. Översättning till finska: Tarja Roinila. Konstnärlig planering Minna Leino och arbetsgruppen: Jari Kettunen, Kati Lukka, Kare Markkola,Heikki Nylund, Johanna Storm, Ville Toikka, Auli Turtiainen, Jukka-Pekka Pajunen, Eva Buchwald. På scenen: HannuPekka Björkman, Markku Maalismaa, Hannu Kivioja. Nationalteaterns premiär på Ham i Tennispalatset 7.9. Nationalteaterns lilla uppsättning av Gamla mästare passar väl att spelas på konstmuseet Ham.
Tre äldre herrar samlas kring en målning av Tintoretto på konsthistoriska museet i Wien. De diskuterar konsten, musiken, litteraturen och filosofin. Egentligen pratar de om sina dagliga rutiner, irritationsmoment, saker som slagit fel i livet.
I Minna Leinos dramatisering och regi är Regers, Atzbachers och Irrsiglers repliker som tre inre monologer som löper parallellt och kommenterar varandra utan att kommunicera. Replikerna är långa slingrande meningar som böljar fram och åter, utan början och med standardslutet ”sa Reger”. Atzbacher anförtror publiken att Irrsigler är Regers språkrör, de senaste trettio åren har allt han sagt varit upprepningar av vad Reger sagt.
Männen behöver egentligen inte heller kommunicera, för de är ense om det mesta. (Allt blir sämre, fast det egentligen aldrig varit bra. Ingenting är perfekt, inte heller konsten). Trots undertiteln ”Komedi” är verket ursprungligen en roman, inte en pjäs. En roman med underskruvad, svart humor.
Ingen dramatisk båge
De tre skådespelarna som gestaltar männen på museet, Markkus Maalismaas Reger, Hannu-Pekka Björkmans Atzbacher och Hannu Kivioja som Irrsigler, har alla en mimik och ett kroppsspråk som passar precis de här behärskade, på samma gång rörliga och förstenade gestalterna.
Maalismaa sitter på en stor vit kub, Björkman och Kivioja står på var sin och de ser ut i luften över publiken, på en icke-existerande Tintoretto, ”Porträtt av man med vitt skägg”. Skådespelarna har alla likadana gammaltestamentliga skägg klistrade på sina kinder, ett arrangemang som illustrerar den fixerade tanken, blicken och hållningen.
De är där och illustrerar ensamheten tillsammans. Reger, som är musikkritiker i The Times, berömd i den engelskspråkiga världen men okänd i Österrike, försöker fråga ut Atzbacher på hur det är att vara författare utan att någonsin ha publicerat en rad. Försiktigt försöker han tala för att nå ut till omvärlden för att i nästa andetag ta tillbaka alltsammans och säga att det å andra sidan är en fördel att hålla allt för sig själv. Irrsigler är vaktmästaren som håller Regers plats, så att han kan betrakta Tintoretto-målningen ostört.
Det finns egentligen ingen dramatisk båge i Vanhat mestarit. Det mest oerhörda som händer är att Reger frågar om Atzbacher kommer med honom på teater.
Nationalteaterns lilla uppsättning gör sig väl på Ham, inte bara för att platsen är ett naturligt val för pjäsen, utan också för att det lilla formatet på en dryg timme, den långsamma replikföringen och den stillsamma kroppsföringen på de vita kuberna så väl uttrycker ödmjuk storhet och en viss senkommen självinsikt om den egna existensens begränsade betydelse i världsalltet.