Hösten är tung
Hösten är här, det kan inte hjälpas, dagarna blir kortare, nätterna svartare. Den tidiga hösten har varit min favorittid. Det är den tiden när allt mognar, när man skördar lönen för sommarens arbete. Bär och svampar, den finska naturen är givmild den årstiden.
Hösten kan också vara en svår tid, en tung tid. Det känner jag nu, när jag själv upplever ålderns höst. Man börjar sommaren med goda avsikter, det finns så mycket att göra, att ta itu med. Men nu, när jag ser tillbaka, hur mycket fick jag gjort, vad lyckades jag med? Inte mycket, är jag rädd.
Minnen från tidigare höstar tränger sig på, jag glömmer aldrig hösten -44 med krigsslut och evakuering. Men vi kom tillbaka!
Ett annat, verkligt tungt minne dyker alltid upp den här tiden. Jag kan inte glömma när jag förde min mor för sista gången från sommarholmen en dag i slutet av augusti. Hon var dödsmärkt, cancern grävde ohjälpligt i henne, men hon hade stannat kvar i sommarhuset så länge hon kunde. Jag körde henne i hennes omhuldade Pellingebyggda båt till den väntande bilen. När vi körde ut ur hamnviken vände hon sig om för att ännu en gång se på sitt älskade sommarställe. Hon visste att det var sista gången hon såg det, det fanns ingen återvändo.
Den blicken, de ögonen glömmer jag aldrig. Det var en sorg som övergick allt förstånd. Jag kände mig så hjälplös, det finns tillfällen i livet då man inte kan trösta en närstående, hur gärna man än vill. Det var den tyngsta hösten.
Men jag tror att hon ändå kom tillbaka! Jag är en övertygad agnostiker, men djupt inne i mig finns en gammal urmänniska som tror att det finns mer i världen än det man kan se med öppna ögon. Min mor klädde sig helst i blått och jag tycker ibland att jag ett ögonblick ser något blått skymta fram vid en husknut eller ett gammalt träd.
Min tid kommer också att komma när jag sista gången sätter mig i båten för resan bort. Min dotter eller son sitter vid motorn, men jag ska undvika att ge dem en sorgsen bild av mig. Jag vet att jag kommer tillbaka, men inte hur, ännu. Kanske jag viskar i träden som en vind, kanske jag pratar när vågorna sorlar mot stranden, kanske jag är fjärilen som fladdrar runt dig eller trollsländan som sätter sig på din axel. Jag vet att jag alltid kommer tillbaka, alltid!