Passionsdrama, djuretik och barnpsykologi
Bödeln är banaliteten förkroppsligad – den kanske mest skrämmande av insikter. Det leder Mirjam Tuominen till en drastisk manöver: hon vädjar direkt till den som just nu läser hennes text. Du likgiltige kvällstidningsläsare, lägg inte ifrån dig boken. Läs
Prosa
●●Mirjam Tuominen Besk brygd Tema med variationer Eskaton 2016
Det händer att ett författarskap tar en ny vändning. Kritiken surar, häpnar eller entusiasmeras. I litteraturhistorieskrivarnas verkstad är brotten och utvecklingslinjerna välkomna företeelser. Före uppbrottet, efter krisen, den sista fasen – formuleringarna finns redan till hands för den som ska sammanfatta författarbanan. I vissa fall tycks dock förändringen vara särskilt tvingande. Det är som om litteraturen i sig stod på spel – i ett enskilt författarskap.
Den som öppnade Tema med variationer (1952) av Mirjam Tuominen må ha känt sig villrådig inför texter som vill allt annat än att inordna sig i litteraturen. Korta stycken blandas med längre. Kortprosa? Prosalyrik? Vem bryr sig? – i alla fall inte författaren. Interpunktionen är egensinnig, syntaxupproret regel snarare än undantag. Ämne och form varierar. Högt och lågt är estetiska kategorier som för länge sen övergivits. Skriften är ett möjligt svar på frågan: hur ska jag skriva som inte längre tror att litteraturen är möjlig och meningsfull men som inte kan överge skrivandet? Efter andra världskriget, efter Förintelsen. Hon var som bekant inte ensam om att ställa den frågan.
Det lilla svenska förlaget Eskaton har med utgivningen av Besk brygd (1947) och Tema med variationer inlett en utgivning av valda delar av Tuominens verk, vägledda av författarskapets utveckling efter andra världskriget. Det betyder att 1930- och 40-talens novellistik ser ut att förbigås, en del av författarskapet som i ljuset av de senare verken kan te sig formmässigt konventionell, men inte minst de många noveller som fördjupar sig i utsatthetens anatomi förtjänar att läsas om. Tuva Korsström, som skrivit ett utmärkt efterord till denna utgåva av Besk brygd, talar om den som en ”vattendelare i författarskapet”. Efter denna essäbok följer prosaböckerna Bliva ingen (1949) och Tema med variationer.
Radikal, konsekvent, profetisk
Monica Fagerholm har i sin översiktsartikel i Finlands svenska litteraturhistoria (del II) pekat på den exempellösa konsekvensen i Tuominens skrivprojekt – den formmässigt radikala prosan, den sena lyriken och till sist den profetiska skriften, Guds röst och tystnaden. En rörelse i författarskapet som Anders Olsson ägnat en rik analys i sin bok Läsningar av Intet (2000). Nu skriver han ett vackert efterord till Tema med variationer.
Tuominen skriver nära men aldrig för nära sina föregångare. Ibland triggas hon till en motdikt. Hon hade redan i sin satiriska novell ”Det outgrundliga leendet” från 1940-talets början skrivit mot Pär Lagerkvists Det eviga leendet, och när hon låter bödeln bli en nyckelfigur i Besk brygd ligger det nära till hands att se kortromanen Bödeln från 1933 som en navigationspunkt.
Lagerkvist riktade udden mot tidens våldsideologier, hans bödel stiger fram inför den gastande och hatande massan och håller en sorgtyngd betraktelse över en förtappad mänsklighet och ondskans varaktighet. Tuominen samlade sig för att kunna skriva efter kriget och fann bödeln i var och en av oss. Liksom offret. Att vara ett offer är att vara hänvisad till orden. Mot det står handlingen, bödelns uttryck. Klyvnaden är obotlig; en tragik i ordets ursprungliga mening. Den som vill leva sig in i, ja förena sig med en tysk soldat som resolut dränker en judisk pojke i en avloppstrumma eftersom pojken i förtvivlan skriker när hans mamma piskas vill inte bara gå i närkamp med den utstuderade ondskan, utan förändra världen från grunden.
Mot varje tänkbar smärtpunkt
Bödeln är också banaliteten förkroppsligad – den kanske mest skrämmande av insikter. Det leder Tuominen till en drastisk manöver: hon vädjar direkt till den som just nu läser hennes text. Du likgiltige kvällstidningsläsare, lägg inte ifrån dig boken. Läs en bit till, jag har något viktigt att säga dig. Det är vädjandets estetik – att med rösten tränga igenom kallsinnet och nå fram till den andre med sitt ord. Det är att besegra bödeln inom oss med språket, orden, trots allt. Behovet av den sortens tilltal tycks inför det lidande som vi dagligen bevittnar i vår egen världsdel skriande.
I förhållande till djuren är vi alltid bödlar. Tuominen böjer sina meningar in mot varje tänkbar smärtpunkt. Hon är den lågmälda aktivisten med de svåra frågorna vars svar är en ouppnåelig frihet. Hon prövar tanken att ett umgänge med en fluga kan leda till att människan omfattar insekten med kärlek. Det är en övning i inlevelse och empati med kreaturen – som dock slutar med en galen slutsats. Flugvännen sägs lida av att inte kunna kommunicera med människan. Det är möjligtvis människans bekymmer. Bara hon kan känna sig avskild från resten av skapelsen.
I förhållande till djuren är vi alltid bödlar. Tuominen böjer sina meningar in mot varje tänkbar smärtpunkt. Hon är den lågmälda aktivisten med de svåra frågorna vars svar är en ouppnåelig frihet. Håkan Möller Recensent
Spädbarnets värld
I den vindlande bödel-offer-essän varvas passionsdrama, djuretik
och barnpsykologi, hon lyfter anknytningens avgörande betydelse för spädbarnet långt innan det blev en teori; hon är moralfilosof och samhällskritiker om vart annat – och visionär. Vår värld blir aldrig en bättre värld så länge varje spädbarn inte ges möjligheten att med sitt väsen uttolka Bach. Det är som om hon ville ge oss en antydan om djurens och barnens ännu obegränsade seende till skillnad från den rationellt och dödsfixerade vuxna människans oförmåga att se in i det öppna, ”das Offene”, med Rilkes ord.
Bokens andra del består av tre författarporträtt – tagna genom bödels- och offertematikens lins. Södergran överges snart med en välkänd mystifiering av poeten och dikten, varför orda om det närmast fulländade? Desto mer får hon ut av sin diskussion av Franz Kafka och Hjalmar Bergman, och det komplexa förhållandet mellan bödel och offer i dessa diktade världar med osynliga domare, undflyende slottsherrar, krakar och clowner.
När Tuominen träder in i 1950-talet är hon redo att göra ett djärvare bruk av sina uttrycksmedel. I Tema med variationers sluttexter har rubrikerna följdriktigt övergivits och skriverskans händer faller ner, men ett nytt lyriskt språk är redan på väg att födas, en poesi lösgör sig nattfjärilslikt.