Poesi med gäckande tonfall
Dikter
●●Jonas Brun röda bok. Pequod Press I sin fjärde diktsamling leker Jonas Brun med punkterandet.
En målning av Paul Klee, Märchen, med stiliserade takåsar, en röd sol och en spinkig blå fågel mot en varmt orangeockra fond pryder Jonas Bruns nya diktsamling, röda bok. (Brun har tidigare publicerat tre romaner och tre diktböcker). Det är en välfunnen omslagsbild. Dels finns något i Klees naivistiska, avskalade men färginnerliga saklighet som går igen hos Brun, dels återkommer i dikterna en av målningens motiv: solen. Eller är det punkten. I alla fall är punktens närvaro påtaglig, först i titeln – röda bok. – och därpå nästan à la barock stenstil i de sparsamt inredda och korthugget påstående dikterna:
sträck en. ros in i. natten.
håll kvar. den där. i natten. tills den. svartnat.
mörka. natts. ros.
Redan efter några sidor uppfattar läsaren punkterna både som en del av betydelsen och av den talandes röst: på samma gång avbruten och hopnitad, tjänande det asketiska – men med värme hanterade – stoffet. Man kan också säga att Jonas Brun i sin poesi leker med punkterandet: för det första som så att säga normal (om än ovanligt frekvent) kommatering; för det andra som ett slags hålstickande i ordens utsagor; för det tredje som pauseringar i musikalisk mening: punkten adderar ett halvt notvärde, förlänger därmed texten.
Så finns alltså även figurliga likheter mellan punkt och återkommande motiv: solen, cirkeln, den tidiga barndomens vokaler, o:et i ”mor”, hon som liksom döden omsluter allt och som gradvis fyller samlingens avslutande, vackra tablåer.
Inte minst med tanke på hur relativt enkla och dessutom påfallande få ord Jonas Brun använt – boken är knappt hundra sidor och mycket luftigt satt – är det remarkabelt hur
De lyriska kvaliteterna spelar effektivt mot det tvära och knappa, på ett vis som kan föra tankarna till Jäderlund.
täta på mening dikterna är. En av tillgångarna tror jag är det litet gäckande tonfallet: ibland lekande högtidligt, ibland nästan intimt viskande eller mumlande inåt: ”här det. alltid enklare. att inte. inte. tala. det är alltid. enklare / att. inte än. att.”
De lyriska kvaliteterna spelar
effektivt mot det tvära och knappa, på ett vis som kan föra tankarna till Jäderlund. Jonas Brun är dock sin egen, modig därtill i sin enkelhet, som paradoxalt nog också bär på en romantisk gen:
över all.
jords.
vidd.
smeker sol.
sin väldiga.
avlägsna.
brand.