Pyhäjoki får inte en kopek

KäRNKRAFT Ulla Klötzer (HBL 5.9) presenterar satsningar på kärnkraft och massaindustri (Finlands gröna guld) som ett antingen eller. HBL (31.8) presenterar förtjänstfullt Europas genom tiderna största satsning i skogsindustri där cellulosan är endast en av mångtalet högförädlade produkter. Jag skulle gärna se att alla cellulosafabriker i Finland följde samma exempel.

Klötzer oroar sig för att 2,4 miljarder euro ”tas ur” den ryska statens välfärdsfond för projektet i Pyhäjoki. Jag uppmanar henne att bekanta sig med Fiat-systemet som skapades av USA:s president Richard Nixon då dollarn frigjordes från guldet. Kreditmarknaden är i dag internationaliserad. Pyhäjoki ser inte en kopek ur någon välfärdsfond.

Om jag minns rätt nekades Talvivaara rätten att urskilja tungmetallerna, däribland uran, ur slammet. Nu ligger

de spridda i miljön. Kanske det hade varit en bra idé att ta dem till vara?

Finland har som första land byggt slutförvaring för radioaktivt avfall. Jag ser det som ansvarstagande. Vår uråldriga berggrund har vi här snarast att tacka. Klötzers dystopiska fantasi om vår berggrund som slutförvaringsställe för jordklotets kärnavfall saknar röd tråd. Om något presenterar hon läsaren med ett knippe nattsvarta trådar och ren fantasi.

Klötzers påstående att den finska slutförvaringen ”blir ju förstås inte på sikt” står i diametral motsats till sanningen. Den har gjorts med högst klar sikt, dock längre än Klötzers näsa är lång. Så undermåligt sakgrundad okonstruktiv text avser jag inte längre svara på. Klötzer må roa sig i fred från mig.