Vad har Yrjö Kilpinens släkt att dölja?
En politiskt naiv tyskvänlig opportunist eller renodlad kvinnokarl och nazist? Det är svårt att bilda sig en riktig uppfattning om 125-årsjubilerande liedtonsättaren Yrjö Kilpinen, åtminstone så länge släktingarna fortsätter förhala rehabiliteringen.
På fredag går anmälningstiden ut för bidragen till den nya lied-kompositionstävlingen som uppkallats efter tonsättaren Yrjö Kilpinen och arrangeras av Kilpinensamfundet. Nyss har en skiva utkommit med tjugofem ”nya” eller mindre spelade Kilpinensånger (se recension intill) och flera skivor och konserter med Kilpinens musik är på väg.
Men hur ska man förhålla sig till en person som gärna uppträdde med nazister och gjorde uppemot tjugo turnéer i Tyskland fram till 1944? Och är det alls väsentligt för att förhålla sig till hans konst?
– Det finns ingen framtid för tigandet och det generade förhållningssättet. Det som skulle behövas är modern forskning som skulle utgå från att förstå tidsandan, säger professor Gustav Djupsjöbacka.
Djupsjöbacka, som verkade som ordförande för Kilpinensamfundet 2002–2007, var själv på 1990-talet involverad i ett projekt för att skriva en ny biografi om Kilpinen, bland annat för att den förra av Tauno Karila från 1964 skrevs utan källor och har visat sig bristfällig, inte minst när det gällt att återge Kilpinens förhållande till naziregimen.
Tanken var att Djupsjöbacka skulle svara för den musikanalytiska biten medan krigs- och idéhistorikern Martti Turtola skulle svara för den idéhistoriska. Projektet strandade ändå på grund av Kilpinens dotters, Siipi Saaris, motstånd.
– Vi besökte dottern tillsammans med Gustav och jag visade upp min biografi över Risto Ryti som nyss hade utkommit. Jag förklarade att jag inte planerade göra någon skandalbok utan en vetenskaplig biografi. Efter en tid mjuknade dottern en aning, men efteråt lät hon förstå att släkten inte skulle lämna över några dokument. Man meddelade mig att materialet deponerats vid Riksarkivet med försegel, varpå jag tänkte att jag inte börjar skriva en biografi om jag inte har tillgång till ursprungskällorna, säger Turtola.
– Senare hörde jag att Gustav hade besökt henne på nytt, men då hade han formligen blivit utkastad.
Fascist och pedofil?
Turtola bedömer att släkten kan ha två skäl att inte ge ut uppgifterna om Kilpinen.
– För det första var hans tankegångar högerextrema med fascistiska tendenser, vilket i sig inte var ovanligt på den tiden. För det andra präglades hans privatliv av något som vi i dag skulle kalla pedofili. Var än en kjol fladdrade, där syntes han. Han blev förtjust i kvinnor i alla åldrar, från tioåriga violinistflickor uppåt. Ibland följde han efter flickorna upp i trappuppgångarna så att mödrarna fick rädda dem i trappan. Han levde också tillsammans med sin Darling, Margaret Kilpinen (f. Alfthan), i ett hus där hon sov i ena ändan och han i den andra så att han kunde ta emot sina besök av olika kvinnor, berättar Turtola.
– De här är förstås andrahandsuppgifter och ett delikat ämne som det vore lätt att frossa i. Min tanke är dock att man borde berätta och avhandla de här sakerna sakligt.
När det gäller Kilpinens politiska orientering säger Turtola att dottern Siipi beskrev sin far som en ”politisk idiot” för vilken bara konsten betydde något.
– Det är naturligtvis skäl att minnas att hon inte var objektiv.
Yrjö Kilpinen sparade i stort sett allt från tvätterikvitton till mera omfattande brevväxling. Men dessa finns alltså på Riksarkivet, där de samlar dam och upptar fyra och en halv hyllmeter.
– Det finns ingen framtid för tigandet och det generade förhållningssättet. Det som skulle behövas är modern forskning som skulle utgå från att förstå tidsandan. Gustav Djupsjöbacka professor
Misstänksamma släktingar
Kilpinens enda dotter född i ett äktenskap, Siipi Saari, är numera död, men släktens ärenden sköts av hennes tre döttrar. Dotterdottern Suvi Åkerblom är omedelbart misstänksam när HBL ringer upp för att fråga om släktens njugga inställning till att överlämna information åt forskare. Hon bekräftar ändå uppfattningen om modern Siipi.
– Jag vet att mamma var ganska kritisk i de här frågorna. Själv förhåller jag mig neutralt till eventuella förfrågningar.
Åkerblom säger att barnbarnen inte har fått en enda förfrågan från forskare sedan moderns död. Om en sådan kom skulle man naturligtvis ta ställning till den. Åkerblom poängterar att hon bara talar för sig själv och att lov för att undersöka materialet borde ges i samförstånd med systrarna.
På frågan om hon kan ge deras telefonnummer svarar hon ändå nej.
– Om du lyckades gräva fram mitt nummer, kan du säkert också gräva fram deras.
Notoriskt problem
Fackboksförfattaren Anders Carlberg som i fjol gav ut boken Hitlers lojala musiker, som bland annat behandlade Yrjö Kilpinens förhållande till nazistregimen, säger att det är ett notoriskt problem när släktingar försöker bromsa tillgängligheten till dokument.
– Det som ligger närmast till hands är en upplevelse av att man försöker dölja något.
Carlberg nämner som uppmuntrande exempel fallet med Richard Strauss. När musikforskaren Michael H. Kater skrev en lång artikel om honom och fick tillgång till hemligstämplade dokument, kunde dessa de facto ge en mer nyanserad bild av Strauss förhållande till nazisterna. Kater visade att Strauss under de första åren inte alltid agerade i samklang med regimen.