Också det gråa kan få resonans
Den litterära blandformen tycks ligga naturligt för Thomas Brunell. Den här gången tillämpar han den på metropolen Berlins variationer. ●●Thomas Brunell Li Berlin 69 s. Ellips förlag
Ett småmuntert, ohierarkiskt registrerande präglar Thomas Brunells nya bok, Li Berlin, aviserad som diktsamling men snarast en blandform av prosa, poesi och reserapport; delvis tvåspråkig, med översättningar till tyska av Peter Lüttge. Här rör sig Brunells diktjag genom den tyska metropolen och noterar gatunamn och stadsdelar, människor med och utan känd identitet, luftens och ljusets kvalitet, dygnens blinda och oberäkneliga rytm. Man skulle kunna tala om ett sig ständigt avbrytande flöde:
Dagtid Tageslicht
Ljuset simmar
Något vill ta plats. Händer. Lätta steg över Weserstraße. Tid partiklar stannar upp
Brunell, född i Nykarleby 1966 och bosatt i Helsingfors, debuterade 1995 med diktsamlingen Natttvätt och har därefter utgivit mest poesi men även en roman och en trädgårdsbok (om perenner). Den litterära blandformen, har jag förstått, ligger naturligt för Brunell. Det är inte alltid den fungerar, eller rättare sagt: i det enskilda kan man sakna precision, outbytbarhet. Det ligger förstås lite i metoden att utfallet blir en aning osorterat eller anonymgrått. Välvilligt kunde man uppfatta framställningens spretiga karaktär, tematiskt såväl som stilistiskt och grafiskt, som analog med metropolens variationer. Och också det gråa – det gråa är nog rentav en av bokens matriser eller huvudmotiv – kan få resonans, genom mer skarpskurna observationer: ”I ett stort fönster, vid ett upplyst bord, studerar någon en klo av ett avlidet djur.” Nästan omöjligt att glömma den scenen!
Djupverkan i prosadikterna
Li från bokens titel (och gömd i den stora stadens ord) tycks vara en kvinnlig reskamrat eller ett alter ego: ibland eftersökt, ibland flyktigt närvarande men mer som ett stöd åt tanken och impressionerna än en människa. Läsaren har lite svårt att få syn på Lis roll i det hela.
De radbrutna, flimrande dikterna är överlag svagare än prosan. Jag vill dock nämna den visserligen ojämna men klart läsvärda, tolv sidor långa ”Silver Future”. Men i prosadikterna finns en djupverkan och en mer övertygande puls. Som i ”Klockor”, där personlig närvaro alldeles osökt samsas med det yttre rummet:
Staden ett slagfält av klanger. Jag har lyssnat vid rådhusen kyrkorna templen. Så klingande kallt att jag bara måste bli varm. Fyllas av oro varsel. Ljusgrön brodd, genomborrad av sol. Inget blir detsamma igen. floden leder till Elbe leder till havet, men alla kajakerna är uthyrda. Jag äter en bit mat, läppjar lite Berliner Kindl i höstsolen. Li dansar. Smaragdgröna pyramider lyser längs de branta bergen. Jag tappar mobilen i asfalten. Friheten transparent som glas. Skärvor av mässing och ljus överallt.