Förlorarens värdighet

● Min redaktionschef på Vasabladet påpekade redan för mer än trettio år sedan – efter att jag med hänvisning till fortsatta studier tackat nej till hans arbetserbjudande – att man via tidskrävande akademiska projekt utbildar ut sig från arbetsmarknaden.

Historien har kanske gett honom rätt, och visst kändes hans bud lockande – men jag var rädd för att aldrig få läge att skriva en enda roman ifall jag som drygt tjugoåring blev fast anställd på en tidningsredaktion.

Så efter VBL-sejouren återvände jag till Åbo, där jag småningom kom att arbeta en tid som assistent på ÅA:s litteraturvetenskapliga institution. Det var en roll jag kände mig obekväm med, och jag mådde heller inte bra av att skriva på en avhandling jag inte satte någon själ i (och som jag mycket riktigt aldrig, förutom medan jag skrev den, haft någon yrkesmässig nytta av).

● Fast jag kan i dag ändå se en del positivt med projektet, i första hand det att jag åtminstone grundligt tog mig in i forskningsobjektet Per Olov Enquists författarskap. Fokus låg på romanen Sekonden, där jag under kanske tredje genomläsningen fastnade vid sekvensen om boxaren Giulio Rinaldi. Jag förstod visserligen ännu inte då vad den lilla berättelsen ville säga mig, men den har blivit kvar och med åren öppnat sig och vuxit.

Rinaldi hade en gång i tiden varit Europamästare i sin klass, men när berättarjaget i Sekonden ser honom på en boxningsgala är storhetstiden förbi. Han verkar långsam och tung, och är nära att bli knockad redan i första ronden.

Men mot alla odds lyckas han samla sig, genomför trots tröttheten en tapper kamp, och förlorar knappt på poäng. Och riktigt minnesvärd är den efterföljande scenen från omklädningsrummen, där berättaren kan se den forne mästaren sitta ensam och klippa upp lindningen från nävarna.

Det finns en magi i det här ögonblicket, en insikt om att den solkiga ytan bara är ett hölje över något vackert och gripande.

● Först framträder enbart det sorgliga, med en åldrande idrottsstjärna långt borta från den forna glamouren. Men så uppfattar berättaren en nog så viktig detalj, att Rinaldi faktiskt sitter och gnolar, som man kan göra efter en hyfsad dag på jobbet. ”Full av den självklara värdighet och den rimliga lycka en bra men förlorad match kan ge”, skriver Enquist.

Det finns en magi i det här ögonblicket, en insikt om att den solkiga ytan bara är ett hölje över något vackert och gripande. Och just tron på en sådan möjlighet har jag – det vill jag tro – fått med mig från min tidiga Enquistläsning.

Åtminstone känns det som om de flesta av de texter jag under det här millenniet skrivit skulle handla om förlorare, som i tillkortakommandets stunder kan bevara någon sorts värdighet – och bevisa att det finns en lycka också utanför makten och härligheten.

● Kanske hade jag landat i det tematiska fältet också ifall jag inte läst Rinaldisekvensen. Men jag brukar ändå tänka så här, att arbetet med den avhandling jag inte ens brukar nämna i mitt cv kanske trots allt gett mig någonting viktigt.

Det känns bättre så, försonande. Inte minst som jag ju numera misstänker att det var för min pappas skull jag skrev den där avhandlingen, inte för min egen.