Släktanekdoter och karneval
ur olika synvinklar: från Finland till Sverige, till Amerika och till Australien, från landsbygden till storstäder, från ryska områden till Finland, säger Mellgren.
Pjäsens huvudperson – i den mån en sådan kan utses – är byggarmorfaderns barnbarn Arvid. Som gammal försöker han återskapa sitt barndomshem, men det är just denna krampaktiga strävan tillbaka till barndomen som gör att Arvid aldrig riktigt kan känna sig som hemma.
För Mellgren blev Arvids försök att återknyta till sitt förlorade barndomshem en naturlig ingång till det förflutnas landskap.
– Upplevelsen av vad ett eget hem är, var man hör hemma, återkommer som motiv i publikens berättelser. Husbygget som inte blir färdigt kan man också se som en allegori över hur ett land formas: man bygger om, bygger till, renoverar i all evighet, och blir aldrig färdig.
Senare ska Arvids dotter Breeta, tillfälligt hemkommen från Australien, röja upp bland sin fars pinaler.
– Utifrån efterlämnade fragment försöker hon greppa en plats som är främmande för henne. Hon för- söker förstå vad de olika föremålen betyder och vem hennes pappa egentligen var, säger Mellgren.
Med glimten i ögat
Flyttematiken är inte obekant för Mellgren själv, som brutit upp från sin hemtrakt på den svenska väskusten och slagit rot i Finland.
– Att jag kommer utifrån ger en annan väg in i materialet. Jag skulle aldrig ge mig in på att skildra Finland ur någon sorts inifrånperspektiv, eller försöka slå fast vad Finland är. Det här är berättelser om människors liv, öden, drömmar och tillkortakommanden, centrerade kring en släkt och ett hus. Pjäsen beskrivs också som ett gyckelspel – vad gycklar ni med? – Vad gycklar vi inte med, kunde man hellre fråga. Hela pjäsen är karnevalistisk. Men det är inte så att vi driver med läsarnas berättelser eller låter Mannerheim passera revy, det är snarare på ett existentiellt plan, om livet som resa och vad det innebär.
Det drar ihop sig till premiär och finslipningen är inne i sin mest intensiva fas. I pjäsen, regisserad av Maria Lundström, ingår mycket musik och danskoreografi. Dödsriket Tuonelas svan, gestaltad av en fjäderklädd Dennis Nylund, gör våghalsiga saltomortaler på scenen.
– Det är en väldigt uppsluppen föreställning, med allvarliga stråk i bottnen. För mig har det roligaste varit att få ta del av de olika berättelserna, det svåraste att inte kunna ta med allt. Om någon hoppas på att få se sig själv på scen blir den kanske besviken, för alla de enskilda anekdoterna har alltså sammanförts till en fiktiv berättelse, säger Mellgren. Vad ska publiken vänta sig när ridån går upp? – Om man räknar med att få se en väldigt klassisk släktberättelse som betar av de vanliga hållpunkterna i Finlands historia så blir man kanske förvånad. Men är man öppen för en drömsk berättelse om människors liv och leverne under 100 år, och upplevelser av att ha sina rötter någonstans, så kommer man att få en fin kväll. Hoppas folk känner igen sig – och ibland inte alls gör det.