Hyllning till Kikka
Teatteri Jurkkas monologföreställning om 90-talsidolen är en musikalisk kavalkad och ett sympatiskt porträtt.
Manus och dramatisering: Laura Gustafsson. Regi: Sini Pesonen. Musik och ljud: tuomas Hautala. Ljus och video: Ina Niemelä. Dräkter: tellervo Syrjäkari. Scenografi: tellervo Syrjäkari och Ina Niemelä. På scenen: Pia Andersson. teatteri Jurkka 12.9. ■ Det är uppenbart att jag missat något. Något stort och betydelsefullt. Jag lyssnar till alla lyriska kommentarer under pausen och under publikdiskussionen efteråt och känner mig hopplöst utanför. Alla minnen, pinsamma och roliga, alla anekdoter. Jag har inga. Kikka. Jag har ingen relation till henne, i motsats till alla andra på Teatteri Jurkkas föreställning Kikka Fan Club. Jag medger att jag inte ens känner igen de många låtarna i föreställningen. Med andra ord är jag verkligen inte rätt person att skriva om denna pjäs, men nu är det trots allt det jag ska göra.
Vem var Kikka? Hon måste ha varit mycket mer än en finsk schlagerstjärna. Hon var ett fenomen.
Kikka, eller Kirsi Sirén (1964– 2005), fick sitt genombrott år 1989 med sin låt Mä haluun viihdyttää (Jag vill underhålla), läser jag på Wikipedia. Jag bildgooglar henne och får fram skivomslag där hon antar utmanande poser i sexiga kläder. Blonderat hår, rak blick. Ändå var hon inte Finlands Samantha Fox, säger hon upprepade gånger, hon var sig själv och skapade en egen roll.
Det är Pia Andersson som gestaltar Kikka på Jurkkas lilla intima scen, och av allt att döma gör hon det verklighetstroget. Tellervo Syrjäkari har skapat hennes härliga 80- och 90-talskläder. Sini Pesonen är föreställningens regissör. Andersson har en stark scennärvaro och bär upp monologföreställningen utan problem, även sångerna. Hon tindrar, hon bjuder på sig själv.
Laura Gustafsson, som skrivit och dramatiserat pjäsen i samarbete med arbetsgruppen, skriver i programbladet en essä om Kikka och hennes image, hennes scenjag och om den kritik hon tvingades utstå på grund av sin sexiga look och sina dubbeltydiga sånger. Texten belyser temat och ger en behövlig bakgrund för den oinvigda. I dag kan man se lekfullhet, performativitet och till och med drag i Kikkas stil, skriver Gustafsson, men på den tiden var dessa koncept okända och man såg bara en kvinna som framhävde sexighet.
En av de intressantaste scenerna i föreställningen är dramatiseringen (med hjälp av dockor) av tv-programmet Sabatti (1990), där Kikka blir attackerad av både programledaren och de övriga gästerna, bland dem Irwin Goodman. Den manliga programledaren antyder att Kikka är en hora, och även i övrigt är frågorna hon får respektlösa och nedvärderande. Vissa sätt att spela på sin kvinnlighet är alltså helt enkelt inte acceptabla.
Hela den första akten är fylld med musik, och till och med replikerna sjungs fram – det är en minimusikal. Emellanåt är det svårt att inte tappa tråden i de långa böljande replikerna, men så kanske orden inte heller är lika viktiga som känslan.
Den andra akten är helt olik den första: här möter vi en äldre, dämpad, osminkad kvinna. Hennes popularitet har dalat.
Det förblir öppet vad som hände Kikka; det här är ingen biografisk pjäs. Jag måste kanske läsa mera om henne, för visst blir jag nyfiken på denna symbolladdade, starka, omtvistade och uppenbart älskade kvinna.