Sagosymboler och samtid i träffande jubileumsföreställning
Pirkko Saisios nyskrivna pjäs går från vårt lands förflutna till en möjlig, oroväckande framtid. Under den humoristiska ytan finns en djup sanning.
TEATER
●●Koivu ja tähti
text: Pirkko Saisio. regi: Laura Jäntti. Scenografi: Kati Lukka. Dräktdesign: tarja Simone. Musik: Markus fagerudd. Ljusdesign: Morten reinan. Ljuddesign: raine ahonen och esko Mattila. Planering av maskering: Jari Kettunen. Maskering: anna Pelkonen. På scenen: tiina Weckström, Jukka Puotila, Karin Pacius, riku nieminen, Heikki Pitkänen, Sonja Salminen, Petri Manninen, Harri nousiainen, elsa Saisio, Mari Lehtonen, Jukka-Pekka Palo, Katariina Kaitue, Paula Siimes.
Skogen är levande. Den sjunger och viskar, den berättar historier om allt den fått bevittna. Nationalteaterns Stora scen har förvandlats till en vacker svajande skog av blänkande metallrör som hänger från det höga taket. Smäckra björkar, stolta tallar. Trädens själar har fått kroppar: de leviterar där högt ovanför golvet, som sagovarelser, mystiska. Ljuset spelar på dem, skapar en drömsk värld. Jag fängslas av träden, levandegjorda av skådespelare.
Pirkko Saisios nyskrivna pjäs Koivu ja tähti är Nationalteaterns jubileumsföreställning och behandlar – vad annat än – Finland och den finländska själen. Men det är ingen typisk patriotisk jubileumsföreställning, den är nästan dystopisk, och åtminstone tragikomisk.
Den av Laura Jäntti regisserade föreställningen tar avstamp i Zacharias Topelius välbekanta saga Björken och stjärnan. I den återvänder två syskon, en pojke och en flicka, till sitt hem efter tio år i ett främmande land. De har visserligen blivit väl omhändertagna där, men när de får höra att det är fred i Finland blir deras hemlängtan stark, och de beger sig i väg. Slutet är lyckligt; de hittar sitt hem med hjälp av två småfåglar som visar dem vägen till björken, stjärnan och torpet.
Olika tidsplan
Men vad hände sen? frågar sig Saisio. Vad hände med Kristoffer och Hagar, och med torpet?
Föreställningen utspelar sig på tre tidsplan: innan självständigheten, efter den, samt i framtiden, då självständigheten kan vara hotad. Skogen är densamma genom tidevarven, den hör och ser allt, och den erbjuder skydd och trygghet åt den borttappade finländaren. Torpet är också detsamma, och syskonen har samma namn i alla tider. Torpet byggs ut och blir en sommarstuga och i nutid kommer dit ett gäng gamla vänner för att fira kräftskiva.
Hagar (Tiina Weckström) och Kristoffer (Jukka Puotila) är det grälsjuka syskonparet som står värdar för festen dit de bjudit ett färggrant gäng mer eller mindre högljudda vänner. Här har vi representanter för det finländska samhället i stereotyp tappning, bland dem den finlandssvenska damen med sina europeiska referenser och dyra specialostar, arbetarklasskvinnan, feministen, den thailändska hustrun och några lite tråkiga män. Det blir humorladdade snabba diskussioner och precisa repliker som sätter fingret på just den specifika rollen.
Symboler
Saisios text är träffande och samtidsreferenserna passande – jag vet inte hur många selfies som tas under föreställningen.
Pjäsen är mångbottnad och sym- bolladdad, och ibland rätt absurd, som till exempel då Hagar och Kristoffer möter en vilsen isbjörn i skogen, som sedan visar sig vara en utklädd teaterkritiker med ett passionerat intresse för finsk-ugriska folk. (Senare möter de isbjörnen igen, men denna gång är den riktig.)
En annan oväntad scen är den då ett gäng killar kommer inbärande på en massiv staty av Lenin, som en av vännerna har beställt för att försöka få den uppsatt i Helsingfors, men som nu behöver en plats att förvaras tillfälligt. Den enorma statyn orsakar problem, och killarna som levererat den vägrar att avlägsna sig utan betalning och ockuperar snart huset. Hagar, Kristoffer och vännerna blir utestängda och här börjar en förvirrande händelseutveckling som för karaktärerna rakt in i en oklar internationell konflikt, där de plötsligt är jagade av soldater som talar ett språk de inte kan identifiera och där de inte kan återvända hem på grund av en mur som ett tu tre reses mitt i skogen.
Oväntat och unikt
Det är närapå omöjligt att skriva om föreställningen på ett sätt som gör den rättvisa; den är så oväntad och något alldeles utöver det sedvanliga. Jag gillar nämligen Koivu ja tähti utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är jag tycker om – det är den snygga helheten, det är humorn och det är de absurda inslagen, men det är också något annat. Det känns som om jag skulle behöva se föreställningen igen för att riktigt få grepp om den – men det är inget dåligt omdöme, tvärtom. Slutet är öppet och frågan som blir hängande i luften är: Vi är framme, vad händer nu?