Lokala skarvproblem måste kunna åtgärdas

Problemet med alltför stora skarvkolonier lokalt eller regionalt har länge förringats av olika orsaker. Sifferlekar om antalet häckande par, tvisten huruvida skarven bara äter skräpfisk och olika tolkningar av vad EU:s fågeldirektiv möjliggör har präglat diskussionen.

Den lokala verkligheten såsom förstörda holmar, försämrad vattenkvalitet och minskad tillgång på fisk har mötts av argument som hänför sig till nationella riktlinjer och tolkning av EU-lagstiftning. Det tröstar föga att höra om skyddsbehov på EU-nivå då holmar i ens närhet förvandlas till stinkande nästen man inte kan närma sig. Konflikterna har avlöst varandra.

Vi var därför många som välkomnade det arbete miljöminister Kimmo Tiilikainen påbörjade genom att tillsätta den nationella skarvarbetsgruppen med uppgift att dryfta skarvproblematiken och att finna lösningar. Som ett resultat av detta nationella arbete har de regionala NMT-centralerna tillsatt regionala skarvarbetsgrupper som ska producera information om lokala problemområden. Det här är i princip rätt förfaringssätt eftersom problemen är lokala eller regionala. Det förutsätter dock att man tar de lokala eller regionala problemen på allvar.

Förväntningarna på de regionala skarvarbetsgrupperna är stora. I slutet av juni ställde jag och några kollegor ett skriftligt spörsmål om vilka konkreta åtgärder regeringen tänker vidta för att minska skadorna orsakade av skarvar. Vi ville också veta om regeringen tänker inleda beredningen av en ny förvaltningsplan för vård av skarvbeståndet eftersom nuvarande förvaltningsplan är från 2005 och då fanns det enbart cirka 3 000 häckande par.

Minister Tiilikainen svarar att regeringen inte tänker uppdatera förvaltningsplanen. I stället utvecklar man webbplatsen för observationer. Webbplatsen ska fungera som en förvaltningsplan för skarvbeståndet med information som uppdateras i realtid. Tiilikainen hänvisar också till de regionala skarvarbetsgrupperna i Österbotten och till de regionala handlingsplaner man där ämnar utarbeta. Dessutom vill Miljöministeriet stöda de regionala arbetsgruppernas arbete och främja samarbetet mellan de regionala arbetsgrupperna för att få en övergripande kontroll över skarvbeståndet.

På nationell nivå förväntar man sig tydligen att de regionala skarvarbetsgrupperna ska uppgöra regionala handlingsplaner med problemområdena definierade. Syftet med de regionala handlingsplanerna är att fungera som faktaunderlag och därmed underlät-

Sluta med den skuggboxning som pågår.

ta behandlingen av undantagslov. De regionala handlingsplanerna är dock ingen självklarhet utan varje arbetsgrupp bestämmer ifall man uppgör handlingsplaner.

I Österbotten har arbetet med de regionala handlingsplanerna stött på problem. I Nyland har vi ännu inte kommit så långt att vi skulle ha fattat beslut om att utarbeta en regional handlingsplan. Det återstår ännu att definiera problemområden.

Om vi inte lyckas göra ett trovärdigt arbete i de regionala skarvarbetsgrupperna fortsätter konflikterna mellan lokal verklighet och nationella diffusa tolkningar av fågeldirektivet. Kommissionär Kar- menu Vella uppmanade redan 2015 medlemsstaterna att använda sig av fågeldirektivets möjlighet till undantag för att lösa konflikter mellan exempelvis skarvar och fiske.

Miljöminister Tiilikainen passar i sin tur delvis bollen från nationell till regional nivå. Han lovar också i sitt svar på vårt skriftliga spörsmål att Miljöministeriet ytterligare ska utveckla anvisningarna för att underlätta behandlingen av undantagsloven. Frågan lyder om detta räcker i de fall undantagsloven överklagas.

Våra lokalsamhällen lider på sina håll oskäligt mycket av skarven. Ta de lokala problemen på allvar och sluta med den skuggboxning som pågår. Där det finns vilja där finns det väg, också i skarvfrågan.