Verken imponerar – det svartvita narrativet skaver
Henna Pohjolas utställning på Galleri Heino fokuserar på Falungong. HBL:s recensent ser en utställning som utan självcentrering lyfter upp en förföljd rörelse, men där konsten faller i skuggan av ett problematiskt narrativ.
Konstrecension ●●Henna Pohjola: Salattu totuus ?????? . Galleri Heino, Nylandsgatan 16-20. Till den 8.10.
Man är så van att se konstnärer göra ställningstaganden att det enda som egentligen chockerar är om någon helt tar avstånd från politiken. Från John Lennons och Yoko Onos sängspektakel Bed-In for Peace år 1969 till Jani Leinonens exploatering av tiggare på Kiasma hösten 2015 – politiken i mainstreamkonsten har sällan varit annat än slapp provokation eller ett sätt att främja konstnärskarriären.
Många är de fotografer som kompenserat bristfällig visuell förmåga och kunnighet genom att resa runt och knäppa kort på okända lidande människor. Andra konstnärer som inte kan ta sig till ordspråkets berg kräver i stället att berget ska komma till dem, som skulptören Anssi Pulkkinen som tidigare i veckan poserade för pressen intill en hög syriska krigsruiner som han ”ställde ut” på den pastellfärgade bostadsmässan Habitare.
Blyerts
Henna Pohjolas Salattu totuus ?????? är något helt annat. Utställningen är en presentation av sju blyertsteckningar av episka proportioner, men framför allt är den ett jippo, ett resultat av en passionerad aktivism och ett redskap för en politisk (ideologisk?) övertygelse. I Pohjolas Salattu Totuus (ungefär: Den gömda sanningen) finns inget av den självcentrering eller av de typiska etiska problem som man vanligtvis stöter på i västerländska konstnärers politiska engagemang. Därmed inte sagt att den är problemfri.
Ämnet som är Pohjolas passion är den qigong- och meditationsbaserade rörelsen Falungong, som förbjöds i Kina år 1999 och vars medlemmar därefter förföljts, torterats och mördats av den kinesiska staten. En del av utställningsutrymmet tas upp av bilder från diverse Falungong-protester (tagna av Pohjolas partner Heikki Reponen) och av information om förföljelserna samt av pamfletter och flygblad. Hela galleriets stora bakre rum är en biograf i vilken man kan se dokumentären Human Harvest om organstöld. Vid galleristen finns gratisexemplar av Falungongpublikationen Minghui.
Allt detta bidrar till att stjäla uppmärksamheten från Pohjolas konstverk, som är skira och detaljerade och gör sig väl i Heinos ljusa främre rum. Samtliga är utförda med blyertspenna på enorm pappersbakgrund och föreställer människor av kinesiskt ursprung. De är Falungongutövare och flyktingar som Pohjola kärleksfullt ritat av och även intervjuat. Utförandet är noggrant; blyertsen har mjukt lagt sig över pappret och detaljerna är mycket exakt utarbetade. I paradverket, porträttet av Liu Jirong, är
Det är lugna, värdiga verk, och de flankeras av allvarliga vittnesmål på finska, engelska och mandarin. Men något skaver.
det svårt att se sig mätt på alla mönster och komponenter. Det är lugna, värdiga verk, och de flankeras av allvarliga vittnesmål på finska, engelska och mandarin. Men något skaver.
Pseudovetenskap och rasism
I ett av verken, ett porträtt föreställande ett barn vid namn Ma Oli Xiaoyou, kan man ana lite ugglor i mossen – det är något lite obehagligt över bilden i vilken pojken sitter upplyst som en gud, redo att dyrkas med Falungongs mishmash-logo skinandes som en sol i bakgrunden. Eller kanske det är det faktum att det i en av intervjuerna på väggen påstås att Falungong kan bota cancer. Eller att mängden blanketter och pamfletter som besökaren ska plocka med sig blir överväldigande.
Det är intressant att galleri Heino inhyser en utställning som är aktivism för en rörelse som redan i den utövande konstnärens tappning ter sig lite obehaglig. Falungongs utövare är givetvis offer för brott mot mänskliga rättigheter i Kina, vilket bör och skall protesteras mot. Faktum är dock också att rörelsens grundare är en charlatan som sprider pseudovetenskap, är emot homosexualitet och anser att människor tillhör olika raser som absolut inte borde ”beblandas”. Samt att den officiella Minghui-nätsidan innehåller rapporter om att recitation av rörelsens mantra botat diverse livshotande sjukdomar och raskt fått depressioner att hux flux försvinna.
Genom att så prominent lyfta fram Falungong i sin utställning gör Pohjola sig själv en björntjänst eftersom hennes konst faller i skuggan av all rekvisita och all problematik i det svartvita narrativet. Synd på så minutiöst utförda och imponerande verk, men något säger mig att Pohjola inte hade velat ha det på annat sätt. Vilket jag på sätt och vis kan uppskatta. Det här är en konstutställning i vilken övertygelsen kommer först, oberoende av om det är på bekostnad av konsten eller inte.