Antarktis är siginte likt

Om alla isberg och hela havsisen kring Antarktis skulle smälta, hur mycket skulle då vattenytan på jorden stiga, frågar vår expeditionsledare.

2017-09-17 - TEXT & FOTO BEN KALLAND

För hundra miljoner år sedan separerades Antarktis från Sydamerika och kyldes ner av vattnet som började cirkla runt kontinenten. Nu har Antarktis börjat tina upp igen, dels på grund av människans inverkan men också på grund av den långa cykel som kontinenternas

rörelser följer. En del pingviner gillar inte det här, eftersom de behöver fast is för att föröka sig. Att resa dit med gamla MS Ålandsfärjan, numera MS Expedition, tar ungefär två dygn. Resan går från Ushuaia, världens sydligaste stad, genom Drakes sund.

Vi är på väg från Ushuaia till Antarktis. Frågan om havsisen ställs när vi samlas ombord på MS Expedition för den första genomgången innan vi ens har kastat loss. Vi är omkring hundra resenärer som ser fram emot en elva dagars båtresa över Drakes sund. För de flesta är det första gången, men somliga har besökt den sjunde kontinenten tidigare.

Någon gissar att havsytan höjs sju meter, någon gissar sju centimeter. Rätta svaret är förstås noll. Isen har större volym än det vatten den består av och enligt Arkimedes princip tränger den undan sin egen vikt. Om en isbit i gin tonicen smälter, påverkar det inte vätskenivån alls. Det är inte havsisen som är det intressanta, utan glaciärisen. Antarktis är visserligen en kontinent, men den ligger nästan helt under is som på sina ställen är flera kilometer tjock. Över hälften av allt sötvatten på jorden finns i djupfryst form i Antarktis. Om all denna is smälter, vilket den är på väg att göra, då är vi illa ute.

Vi har anlänt i god tid till Ushuaia, Argentina, varifrån vår expedition börjar. Det går att besöka Antarktis från Punta Arenas i Chile och från Nya Zeeland eller Australien också, men de flesta väljer Ushuaia. När vi stiger ombord, ser fartyget märkligt bekant ut. Det ser ut som en Sverigebåt från sjuttiotalet och mycket riktigt, vårt skepp som nu heter MS Expedition visar sig vara gamla MS Ålandsfärjan som en gång seglade rutten Nådendal–Mariehamn–Kapellskär. Det finns fortfarande finskoch svenskspråkiga skyltar ombord, men ganska mycket är ombyggt. Halva året är fartyget på rutten Ushuaia–Falklandsöarna–Antarktis, under den andra halvan är det Svalbard och Island som gäller.

Ordentligt försäkrade

Resan från Ushuaia genom Drakes sund till den antarktiska kontinentens nordligaste spets tar ungefär två dygn, lite beroende på vindarna kring Kap Horn. Den bästa och enda

tiden det går att göra resan är från slutet av november till februari, under den antarktiska sommaren. Men detta är ingen enkel sommarseglats, man får inte komma ombord utan en försäkring som täcker räddningsåtgärder upp till 250 000 dollar. Företaget vi reser med råkade ut för en nära ögat-incident år 2007 när deras föregående fartyg, MS Explorer – byggt i Nystad – sjönk utanför Antarktis efter att ha kört på hård mångårig is. Ingen kom till skada, det tog timmar innan fartyget sjönk och det fanns andra fartyg på några timmars avstånd som kunde bistå med räddningshjälp.

Vi är de enda finländarna på turen. Det finns en grupp svenskar, några italienare och tyskar, men de flesta är amerikaner, kanadensare och australiensare. Åldersfördelningen är något otippad: de flesta är i trettioårsåldern, de reser ensamma eller i små grupper. För dem är Antarktis den sjunde kontinenten som måste prickas av innan man skaffar familj och barn och slår sig ner i en förort med Volvo och hund. En annan rätt stor grupp är fysiskt och finansiellt välmående pensionärer som har tid och råd. En tolvåring som reser i sällskap av sin farmor är den enda minderåriga resenären.

Vi rundar Kap Horn efter tolv timmars färd. Under överfarten är hälften av passagerarna sjösjuka. Det är inte storm, men vågorna är långa och höga och fartyget rullar trots alla stabilisatorer.

Vi har med oss skopolaminplåster och sjösjukepiller, men vi behöver dem inte. När vi till slut närmar oss kontinenten har havet lugnat ner sig och en av passagerarna frågar kaptenen hur svår överfarten var på en skala från 1 till 10.

– Noll, svarar kaptenen, detta var ingenting. Ni skulle ha varit med då när ...

Så följer en av de berättelser man inte kan undgå när Kap Horn omtalas.

Noggranna regler

Vi har försett oss med böcker för att ha någonting att göra under den, som vi trodde, händelselösa överfarten. Dem hinner vi aldrig läsa. Det finns ett aldrig sinande utbud av intressanta föreläsningar av historiker, biologer och fotografer som medryckande berättar om sitt specialgebit. Och sitter vi inte på en föreläsning tränar vi oss i att bemanna livbåtarna, eller så utbildas vi i Antarktis vett och etikett. Bestämmelserna är inte många men stenhårda. Det antarktiska ekosystemet är känsligt och villkoret för att få uppleva det är att man känner till och håller sig till reglerna. Inga främmande frön eller levande organismer får föras iland. Fickorna måste tömmas och dammsugas. Varje gång man går i land eller kommer ombord måste stövlarna desinficeras. Högst hundra personer får samtidigt vara i land på samma ställe. Det är inte ett problem för oss på MS Expedition, fartyget är litet och alla kan delta i varje landstigning. Men den regeln kan leda till besvikelse för dem som kommer med National Geographics båt som tar 250 passagerare, för att inte tala om vissa lyxkryssare med 2 000 passagerare.

– Vem har kommit hit för att titta på fåglar, frågar expeditionsledaren när vi gör oss i ordning för den första landstigningen. Nästan ingen räcker upp handen.

– Come on, pingviner är fåglar, fortsätter han och vi måste erkänna att vi blev lurade. För visst är det pingvinerna som intresserar. Och dem ser vi tusentals av. Arterna är inte så många, vi ser åsne-, adélieoch hakremspingviner, men dessvärre inga kungs- eller kejsarpingviner.

Landstigningen sker alltid med Zodiacs, som gummibåtarna kalllas. Redan på flera hundra meters avstånd kan man känna lukten av pingvinkolonierna, avföringen av tusentals fåglar är omöjlig att missa i en annars vit, ren och till synes steril miljö. Vi gör två landstigningar varje dag och varje landstigning är unik. Artrikedomen är inte stor, men vissa ställen har höga berg, andra är platta, somliga helt täckta av is, andra har öppet vatten och stenstränder.

Orädda djur

Till skillnad från Arktis, där djuren är skygga och somliga av dem farliga, är Antarktis relativt tryggt. Leopardsälar ska man akta sig för: de ser klumpiga ut men kan röra sig på land med så hög fart att de flesta människor inte har en chans i sina tunga stövlar och otympliga kläder. Men djuren på Antarktis är helt orädda. Det är fel att säga tama, får jag påpekat för mig. Djuren uppfattar helt enkelt oss varken som ätbara eller farliga, så vi ignoreras. Men vi håller oss till reglerna: gå aldrig närmare än fem meter från djuret. Om man sitter ner och djuret vill komma närmare är det däremot okej. Många lämnar sina kameror på marken och får roliga bilder när pingvinerna kommer fram och smakar på dem. Förutom pingviner ser vi albatrosser, tärnor, labbar, sälar, sjöelefanter och valar. Inga isbjörnar förstås, de finns bara på andra sidan klotet, i Arktis.

Ekologisk katastrof

Allt detta håller på att försvinna. För hundra miljoner år sen var Antarktis tempererat, berättar vår guide. Sundet mellan Sydamerika och Antarktis uppkom när kontinenterna rörde sig i olika riktning. Havsströmmarna började cirkla runt Antarktis i stället för att ta sig upp längs den sydamerikanska kusten. Antarktis kyldes av och en ekologisk katastrof följde. Nästan allt liv utplånades. Men pingvinerna gillade det nya ekosystemet. Samma sak händer nu i omvänd ordning. Antarktis tinas upp, dels på grund av människans inverkan, dels på grund av en av de många miljonårscyklerna som kontinenternas rörelser följer. På lång sikt ändras havsströmmarna så att isen sakta smälter. De pingviner som är beroende av fast is för att föröka sig, till exempel kungspingviner, lider av situationen, medan adéliepingvinerna som vill häcka på snöfria kustremsor nära öppet vatten har ökat kraftigt.

Pingvinlandsvägar

En natt övernattar vi i tält. Natten är inte så kall, temperaturen är kring noll och våra sovsäckar ska tåla minus tjugo. Vi har med oss nödproviant för den händelse att vi skulle bli strandade. En storm kan blåsa upp på en timme och då måste fartyget ankra någon annanstans. I värsta fall kunde vi bli strandsatta i en vecka.

Vi uppmanas att inte lägga tälten på stigarna som pingvinerna har trampat upp, penguin highways som de kallas. Pingvinerna har alltid förkörsrätt. De flesta ignorerar oss, somliga är smått nyfikna och kommer fram och biter i våra stövlar. En säl sover några meter från vårt tält. Kring midnatt börjar samtalen i tälten mattas av. På grund av midnattssolen blir det inte mörkt, men eftersom det är vindstilla är tystnaden total. Vid femtiden vaknar vi av pingvinernas skrän och vi kan pricka av ännu en sak på listan: övernattat på den antarktiska kontinenten.

Unik stämpel

Mot slutet av resan, innan vi på nytt korsar Drakes sund, tar vi oss till Deception Island där ett iskallt bad i Antarktiska havet hör till kutymen. Uppskattningsvis hälften av passagerarna rusar i och nästan genast upp igen. Somliga av de yngre anser att det enda rätta sättet är att bada naken, andra har tagit med sig baddräkter och resten doppar sig i underkläderna eller bara tittar på, misstroget skakande på huvudet.

Antarktis är i princip ingenmansland, men Antarktisavtalet har gett ett antal länder sina egna zoner för forskning. Alla zoner är inte helt erkända. Argentina hävdar till exempel att de behärskar det område vi besöker. I praktiken betyder det bara att vi ur argentinsk synvinkel är på en inrikestur, pass behövs i princip inte. Men när vi besöker Arktowskistationen, en polsk forskningsstation, får de som vill en unik stämpel i passet.

Vi får vår stämpel och vet att vi antagligen aldrig kommer att återvända. Antarktis har varit en unik upplevelse, i särklass den mest exotiska resan någonsin. En andra gång kan inte vara annat än en besvikelse.

När vi säger adjö till kontinenten och ger oss ut på den två dagar långa färden tillbaka visar havet sin hotfulla sida. Mörka moln samlas vid horisonten och vinden tilltar. Men kaptenen och hans besättning tar det med ro, överfarten blir kanske en tvåa eller trea på skalan. Ingenting att orda om. Vi skulle ha varit med när ...