Antark­tis är si­gin­te likt

Om al­la is­berg och he­la havs­i­sen kring Antark­tis skul­le smäl­ta, hur myc­ket skul­le då vat­ten­y­tan på jor­den sti­ga, frå­gar vår ex­pe­di­tions­le­da­re.

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - TEXT & FO­TO BEN KALLAND

För hund­ra mil­jo­ner år se­dan se­pa­re­ra­des Antark­tis från Sy­da­me­ri­ka och kyl­des ner av vatt­net som bör­ja­de cirk­la runt kon­ti­nen­ten. Nu har Antark­tis bör­jat ti­na upp igen, dels på grund av män­ni­skans in­ver­kan men ock­så på grund av den långa cy­kel som kon­ti­nen­ter­nas

rö­rel­ser föl­jer. En del ping­vi­ner gil­lar in­te det här, ef­tersom de be­hö­ver fast is för att förö­ka sig. Att re­sa dit med gam­la MS Ålands­fär­jan, nu­me­ra MS Ex­pe­di­tion, tar un­ge­fär två dygn. Re­san går från Us­hu­aia, värl­dens syd­li­gas­te stad, ge­nom Dra­kes sund.

Vi är på väg från Us­hu­aia till Antark­tis. Frå­gan om havs­i­sen ställs när vi sam­las om­bord på MS Ex­pe­di­tion för den förs­ta ge­nom­gång­en in­nan vi ens har kas­tat loss. Vi är om­kring hund­ra re­se­nä­rer som ser fram emot en el­va da­gars båtre­sa över Dra­kes sund. För de fles­ta är det förs­ta gång­en, men som­li­ga har be­sökt den sjun­de kon­ti­nen­ten ti­di­ga­re.

Nå­gon gis­sar att havs­y­tan höjs sju me­ter, nå­gon gis­sar sju cen­ti­me­ter. Rät­ta sva­ret är för­stås noll. Isen har stör­re vo­lym än det vat­ten den be­står av och en­ligt Ar­ki­me­des prin­cip träng­er den un­dan sin egen vikt. Om en is­bit i gin to­ni­cen smäl­ter, på­ver­kar det in­te väts­ke­ni­vån alls. Det är in­te havs­i­sen som är det in­tres­san­ta, ut­an gla­ciä­ri­sen. Antark­tis är vis­ser­li­gen en kon­ti­nent, men den lig­ger näs­tan helt un­der is som på si­na stäl­len är fle­ra kilo­me­ter tjock. Över hälf­ten av allt söt­vat­ten på jor­den finns i djup­fryst form i Antark­tis. Om all den­na is smäl­ter, vil­ket den är på väg att gö­ra, då är vi il­la ute.

Vi har an­länt i god tid till Us­hu­aia, Ar­gen­ti­na, var­i­från vår ex­pe­di­tion bör­jar. Det går att be­sö­ka Antark­tis från Pun­ta Are­nas i Chi­le och från Nya Ze­e­land el­ler Austra­li­en ock­så, men de fles­ta väl­jer Us­hu­aia. När vi sti­ger om­bord, ser far­ty­get märk­ligt be­kant ut. Det ser ut som en Sve­rige­båt från sjut­ti­o­ta­let och myc­ket rik­tigt, vårt skepp som nu he­ter MS Ex­pe­di­tion vi­sar sig va­ra gam­la MS Ålands­fär­jan som en gång seg­la­de rut­ten Nå­den­dal–Ma­ri­e­hamn–Ka­pell­skär. Det finns fort­fa­ran­de finskoch svensk­språ­ki­ga skyl­tar om­bord, men gans­ka myc­ket är om­byggt. Hal­va året är far­ty­get på rut­ten Us­hu­aia–Falklandsö­ar­na–Antark­tis, un­der den and­ra hal­van är det Sval­bard och Is­land som gäl­ler.

Or­dent­ligt för­säk­ra­de

Re­san från Us­hu­aia ge­nom Dra­kes sund till den antark­tis­ka kon­ti­nen­tens nord­li­gas­te spets tar un­ge­fär två dygn, li­te be­ro­en­de på vin­dar­na kring Kap Horn. Den bäs­ta och en­da

ti­den det går att gö­ra re­san är från slu­tet av no­vem­ber till feb­ru­a­ri, un­der den antark­tis­ka som­ma­ren. Men det­ta är ing­en en­kel som­mar­seg­lats, man får in­te kom­ma om­bord ut­an en för­säk­ring som täc­ker rädd­nings­åt­gär­der upp till 250 000 dol­lar. Fö­re­ta­get vi re­ser med rå­ka­de ut för en nä­ra ögat-in­ci­dent år 2007 när de­ras fö­re­gå­en­de far­tyg, MS Ex­plo­rer – byggt i Nys­tad – sjönk ut­an­för Antark­tis ef­ter att ha kört på hård mång­å­rig is. Ing­en kom till ska­da, det tog tim­mar in­nan far­ty­get sjönk och det fanns and­ra far­tyg på någ­ra tim­mars av­stånd som kun­de bi­stå med rädd­nings­hjälp.

Vi är de en­da fin­län­dar­na på tu­ren. Det finns en grupp svens­kar, någ­ra ita­li­e­na­re och tys­kar, men de fles­ta är ame­ri­ka­ner, ka­na­den­sa­re och au­stra­li­en­sa­re. Ål­ders­för­del­ning­en är nå­got otip­pad: de fles­ta är i tret­tio­års­ål­dern, de re­ser en­sam­ma el­ler i små grup­per. För dem är Antark­tis den sjun­de kon­ti­nen­ten som mås­te pric­kas av in­nan man skaf­far fa­milj och barn och slår sig ner i en för­ort med Vol­vo och hund. En an­nan rätt stor grupp är fy­siskt och fi­nan­si­ellt väl­må­en­de pen­sio­nä­rer som har tid och råd. En tolvå­ring som re­ser i säll­skap av sin far­mor är den en­da min­derå­ri­ga re­se­nä­ren.

Vi run­dar Kap Horn ef­ter tolv tim­mars färd. Un­der över­far­ten är hälf­ten av pas­sa­ge­rar­na sjö­sju­ka. Det är in­te storm, men vå­gor­na är långa och höga och far­ty­get rul­lar trots al­la sta­bi­li­sa­to­rer.

Vi har med oss sko­po­la­min­plås­ter och sjö­sjuke­pil­ler, men vi be­hö­ver dem in­te. När vi till slut när­mar oss kon­ti­nen­ten har ha­vet lug­nat ner sig och en av pas­sa­ge­rar­na frå­gar kap­te­nen hur svår över­far­ten var på en ska­la från 1 till 10.

– Noll, sva­rar kap­te­nen, det­ta var ingen­ting. Ni skul­le ha va­rit med då när ...

Så föl­jer en av de be­rät­tel­ser man in­te kan und­gå när Kap Horn om­ta­las.

Nog­gran­na reg­ler

Vi har för­sett oss med böc­ker för att ha någon­ting att gö­ra un­der den, som vi trod­de, hän­del­se­lö­sa över­far­ten. Dem hin­ner vi ald­rig lä­sa. Det finns ett ald­rig si­nan­de ut­bud av in­tres­san­ta fö­re­läs­ning­ar av histo­ri­ker, bi­o­lo­ger och fo­to­gra­fer som medryc­kan­de be­rät­tar om sitt spe­ci­al­ge­bit. Och sit­ter vi in­te på en fö­re­läs­ning trä­nar vi oss i att be­man­na liv­bå­tar­na, el­ler så ut­bil­das vi i Antark­tis vett och eti­kett. Be­stäm­mel­ser­na är in­te många men sten­hår­da. Det antark­tis­ka eko­sy­ste­met är käns­ligt och vill­ko­ret för att få upp­le­va det är att man kän­ner till och hål­ler sig till reg­ler­na. Inga främ­man­de frön el­ler le­van­de or­ga­nis­mer får fö­ras iland. Fic­kor­na mås­te töm­mas och damm­su­gas. Var­je gång man går i land el­ler kom­mer om­bord mås­te stöv­lar­na des­in­fi­ce­ras. Högst hund­ra per­so­ner får sam­ti­digt va­ra i land på sam­ma stäl­le. Det är in­te ett pro­blem för oss på MS Ex­pe­di­tion, far­ty­get är li­tet och al­la kan del­ta i var­je land­stig­ning. Men den re­geln kan le­da till be­svi­kel­se för dem som kom­mer med Na­tio­nal Geo­grap­hics båt som tar 250 pas­sa­ge­ra­re, för att in­te ta­la om vis­sa lyx­krys­sa­re med 2 000 pas­sa­ge­ra­re.

– Vem har kom­mit hit för att tit­ta på fåg­lar, frå­gar ex­pe­di­tions­le­da­ren när vi gör oss i ord­ning för den förs­ta land­stig­ning­en. Näs­tan ing­en räc­ker upp han­den.

– Co­me on, ping­vi­ner är fåg­lar, fort­sät­ter han och vi mås­te er­kän­na att vi blev lu­ra­de. För visst är det ping­vi­ner­na som in­tres­se­rar. Och dem ser vi tu­sen­tals av. Ar­ter­na är in­te så många, vi ser ås­ne-, adéli­e­och hak­remsping­vi­ner, men dessvär­re inga kungs- el­ler kej­sar­ping­vi­ner.

Land­stig­ning­en sker all­tid med Zo­diacs, som gum­mi­bå­tar­na kall­las. Re­dan på fle­ra hund­ra me­ters av­stånd kan man kän­na luk­ten av ping­vin­ko­lo­ni­er­na, av­fö­ring­en av tu­sen­tals fåg­lar är omöj­lig att mis­sa i en an­nars vit, ren och till sy­nes ste­ril mil­jö. Vi gör två land­stig­ning­ar var­je dag och var­je land­stig­ning är unik. Artri­ke­do­men är in­te stor, men vis­sa stäl­len har höga berg, and­ra är plat­ta, som­li­ga helt täck­ta av is, and­ra har öp­pet vat­ten och sten­strän­der.

Oräd­da djur

Till skill­nad från Ark­tis, där dju­ren är skyg­ga och som­li­ga av dem far­li­ga, är Antark­tis re­la­tivt tryggt. Le­o­pard­sä­lar ska man ak­ta sig för: de ser klum­pi­ga ut men kan rö­ra sig på land med så hög fart att de fles­ta män­ni­skor in­te har en chans i si­na tunga stöv­lar och otymp­li­ga klä­der. Men dju­ren på Antark­tis är helt oräd­da. Det är fel att sä­ga ta­ma, får jag på­pe­kat för mig. Dju­ren upp­fat­tar helt en­kelt oss var­ken som ät­ba­ra el­ler far­li­ga, så vi ig­no­re­ras. Men vi hål­ler oss till reg­ler­na: gå ald­rig när­ma­re än fem me­ter från dju­ret. Om man sit­ter ner och dju­ret vill kom­ma när­ma­re är det där­e­mot okej. Många läm­nar si­na ka­me­ror på mar­ken och får ro­li­ga bil­der när ping­vi­ner­na kom­mer fram och sma­kar på dem. För­u­tom ping­vi­ner ser vi al­ba­tros­ser, tär­nor, lab­bar, sä­lar, sjö­e­le­fan­ter och va­lar. Inga is­björ­nar för­stås, de finns ba­ra på and­ra si­dan klo­tet, i Ark­tis.

Eko­lo­gisk ka­ta­strof

Allt det­ta hål­ler på att för­svin­na. För hund­ra mil­jo­ner år sen var Antark­tis tem­pe­re­rat, be­rät­tar vår gui­de. Sun­det mel­lan Sy­da­me­ri­ka och Antark­tis upp­kom när kon­ti­nen­ter­na rör­de sig i oli­ka rikt­ning. Havs­ström­mar­na bör­ja­de cirk­la runt Antark­tis i stäl­let för att ta sig upp längs den sy­da­me­ri­kans­ka kus­ten. Antark­tis kyl­des av och en eko­lo­gisk ka­ta­strof följ­de. Näs­tan allt liv ut­plå­na­des. Men ping­vi­ner­na gil­la­de det nya eko­sy­ste­met. Sam­ma sak hän­der nu i om­vänd ord­ning. Antark­tis ti­nas upp, dels på grund av män­ni­skans in­ver­kan, dels på grund av en av de många mil­jon­årscyk­ler­na som kon­ti­nen­ter­nas rö­rel­ser föl­jer. På lång sikt änd­ras havs­ström­mar­na så att isen sak­ta smäl­ter. De ping­vi­ner som är be­ro­en­de av fast is för att förö­ka sig, till ex­em­pel kungs­ping­vi­ner, li­der av si­tu­a­tio­nen, me­dan adélie­ping­vi­ner­na som vill häc­ka på snöfria kust­rem­sor nä­ra öp­pet vat­ten har ökat kraf­tigt.

Ping­vin­lands­vä­gar

En natt över­nat­tar vi i tält. Nat­ten är in­te så kall, tem­pe­ra­tu­ren är kring noll och vå­ra sov­säc­kar ska tå­la mi­nus tju­go. Vi har med oss nöd­pro­vi­ant för den hän­del­se att vi skul­le bli stran­da­de. En storm kan blå­sa upp på en tim­me och då mås­te far­ty­get ank­ra nå­gon an­nan­stans. I värs­ta fall kun­de vi bli strand­sat­ta i en vec­ka.

Vi upp­ma­nas att in­te läg­ga täl­ten på sti­gar­na som ping­vi­ner­na har tram­pat upp, pen­gu­in hig­h­ways som de kal­las. Ping­vi­ner­na har all­tid för­körs­rätt. De fles­ta ig­no­re­rar oss, som­li­ga är smått ny­fik­na och kom­mer fram och bi­ter i vå­ra stöv­lar. En säl so­ver någ­ra me­ter från vårt tält. Kring mid­natt bör­jar sam­ta­len i täl­ten mat­tas av. På grund av mid­natts­so­len blir det in­te mörkt, men ef­tersom det är vind­stil­la är tyst­na­den to­tal. Vid fem­ti­den vak­nar vi av ping­vi­ner­nas skrän och vi kan pric­ka av än­nu en sak på lis­tan: över­nat­tat på den antark­tis­ka kon­ti­nen­ten.

Unik stäm­pel

Mot slu­tet av re­san, in­nan vi på nytt kor­sar Dra­kes sund, tar vi oss till De­cep­tion Is­land där ett is­kallt bad i Antark­tis­ka ha­vet hör till ku­ty­men. Uppskatt­nings­vis hälf­ten av pas­sa­ge­rar­na ru­sar i och näs­tan ge­nast upp igen. Som­li­ga av de yng­re an­ser att det en­da rät­ta sät­tet är att ba­da na­ken, and­ra har ta­git med sig bad­dräk­ter och res­ten dop­par sig i un­der­klä­der­na el­ler ba­ra tit­tar på, miss­tro­get ska­kan­de på hu­vu­det.

Antark­tis är i prin­cip ing­en­mans­land, men Antark­tis­av­ta­let har gett ett an­tal län­der si­na eg­na zo­ner för forsk­ning. Al­la zo­ner är in­te helt er­kän­da. Ar­gen­ti­na häv­dar till ex­em­pel att de be­härs­kar det om­rå­de vi be­sö­ker. I prak­ti­ken be­ty­der det ba­ra att vi ur ar­gen­tinsk syn­vin­kel är på en in­ri­kestur, pass be­hövs i prin­cip in­te. Men när vi be­sö­ker Ark­towskista­tio­nen, en polsk forsk­nings­sta­tion, får de som vill en unik stäm­pel i pas­set.

Vi får vår stäm­pel och vet att vi an­tag­li­gen ald­rig kom­mer att åter­vän­da. Antark­tis har va­rit en unik upp­le­vel­se, i sär­klass den mest ex­o­tis­ka re­san nå­gon­sin. En and­ra gång kan in­te va­ra an­nat än en be­svi­kel­se.

När vi sä­ger adjö till kon­ti­nen­ten och ger oss ut på den två da­gar långa fär­den till­ba­ka vi­sar ha­vet sin hot­ful­la si­da. Mör­ka moln sam­las vid ho­ri­son­ten och vin­den till­tar. Men kap­te­nen och hans be­sätt­ning tar det med ro, över­far­ten blir kans­ke en tvåa el­ler trea på ska­lan. Ingen­ting att or­da om. Vi skul­le ha va­rit med när ...

FO­TO: BEN KALLAND

1 sNÖfRItt. Un­der den antark­tis­ka som­ma­ren kan lå­ga stränder va­ra snöfria någ­ra vec­kor

2 OM­bYGGd. Den bre­da ak­tern ska mins­ka rull­ning­en i de stor­mi­ga vatt­nen kring Kap Horn.

3 ZO­dIaC. Far­ty­get läm­nas för an­kar när man tar en tur längs stran­den med gum­mi­båt.

4 tOPPeN. Finns det ett berg, ska det be­sti­gas.

4

1

NaMN­bY­te. Ålands­fär­jan är vis­ser­li­gen byggd för isi­ga vat­ten men MS Ex­pe­di­tion lå­ter proff­si­ga­re när tu­ren går till Antark­tis.

3

2

1 RE­SPEKT. Det hör till reg­ler­na att hål­la sig på av­stånd från dju­ren.

1

2 ORÄD­DA. Sjö­e­le­fant­ho­nan är ny­fi­ken på fo­to­gra­fen men ås­ne­ping­vi­nen har sett det­ta för­ut.

2

3 CAMPING. Förs­ta nat­ten på den vi­ta kon­ti­nen­ten.

3

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.