Staden som tämjde stranden
Skildringar kring och om Helsingfors, perspektiv på stadens utveckling och scenarier som speglar det nutida skeendet. Verket Stadens prägel är en djupdykning i olika aspekter på Helsingfors, avsedd inte bara för dem som redan är frälsta utan för alla med
Det nya praktverket om Helsingfors, Stadens prägel, visar i all sin tydlighet hur havet och staden alltid gått hand i hand. Staden har tämjt sin strand – först för att kunna driva fabriker, i dag för att kunna njuta av havsutsikten från vardagsrumsfönstret. Sedd ur historiskt perspektiv har erövringen av stadsstränderna skett nyligen och snabbt.
Till de stora och mest synliga skeendena i relativ nutid är att helsingforsarna har erövrat stränderna och njuter av dem, åtminstone under de några få månader som vädret är tjänligt. Allas och Löyly, kaféer och barer, parker och badplatser. En dag eller kväll på stranden är i dag möjlig för alla.
Strandlinjen är lång, rejält över hundra kilometer men så har den inte alltid varit. Staden har konsekvent erövrat vattenområden i årtionden genom att fylla ut och skapa byggmark. Ursprungligen gjorde man det inte för att bygga sjönära bostadshus utan för att säkra verksamhetsmöjligheter för fabriker och slakterier, skeppsvarv och sjöfart.
Arbetet med att fylla ut och bygga om strandlinjen runt udden av Helsingfors har förstört det mesta i fråga om naturliga klippor och stränder, och som arkitekten Mikael Sundman skriver i sin artikel i verket, man kan promenera från spillran av naturlig vass vid Gammelstadsfjärden i Arabiastranden utan att uppleva strand i naturligt tillstånd tills man når klippan strax väster om kafé Ursula på sydspetsen av Brunnsparken.
Strandbyggande ny företeelse
Boende vid stränder och lägenheter med en glimt av vatten är i dag hett eftertraktat och prisnivån svind- lande. Sedd ur historiskt perspektiv har erövringen av stadsstränderna skett nyligen och gått snabbt, på omkring fyrtio år har man byggt Lillhoplax med 9 000 boende, Gräsviken med 8 000, Arabiastranden med 7 000 och Hermanstad med 5 000 boende. I Fiskehamnen är man i gång med att bygga för 30 000 boende, på Busholmen för 20 000 och på Kronbergsstranden för 10 000 boende. Ytterligare planerade projekt inom en snar framtid är Ärtholmen, Munkholmen och Björkholmen, och Helsingfors stad räknar att över 80 000 helsingforsare har boende med sjökontakt vid 2030.
Karga stränder i trädlös stad
Men bostadshus vid stränderna i Helsingfors var ingenting stadsborna drömde om. För bara hundra år sedan var orsaken enkel, stränderna var smutsiga, förorenade, stanken outhärdlig och vattnet ställvis så uselt att man utfärdade badförbud. Badförbud gällde förresten så sent som 1934 vid Ursins badinrättning, där man numera har anlagt en badstrand utanför Eirastranden.
Ännu tidigare var stränderna inget alternativ heller eftersom staden ville koncentrera bebyggelsen till Estnäset, och dessutom var stränderna karga och saknade skydd mot höststormar eller vintervindar. Generationer av stadsbor hade avver- kat all skog och växtlighet för att värma upp sina hus, inte ens mossan låg kvar för den använde man som isolering.
Så folk föredrog bebyggda innerstadskvarter som gav visst skydd, också de prestigeladdade empirebyggnaderna från tidigt 1800-tal låg vid gator och torg, och senare när Skatuddens stenhus uppfördes var det inte utmed stränderna som kvarteren anlades.
Bland de förmögna stadsborna var det bara redarna Heidenstrauch och Sundman som bodde vid nuvarande Södra hamnen för att ha sin sjöfart under uppsikt. Heidenstrauchs hus är numera presidentens slott, och Sundmanska huset är restaurang Sundman.
På 1860-talet blev stränderna den nya industrins revir, man byggde kajer och lager, hanteringen av råvara och gods skedde vid stränderna, skeppsvarv tog plats och både fabriker och slakterier stod vid stränderna. Slakteriet, som låg i västra änden av nuvarande Lönnrotsgatan hade smutsat vattnen i Sandviken så man flyttade verksamheten till Edesviken där slaktresterna rann ut i stället. Också slakteriet vid Tölöviken orsakade massiv förorening.
Men, som Mikael Sundman skriver, sedan introducerades en nyhet som skulle göra stränderna ännu
Oförmågan att iscensätta någon av de många storstilade planer som skapats för Tölöviken har skapat ett ovanligt ointressant stadsrum. Det är svårt att se någon kvalitet i detta, möjligen är det en bild av mänskliga tillkortakommanden.
Rasmus Waern
Arkitekt, Stockholm Folk märker inte byggnaderna, skiljer inte de trevliga och otrevliga platserna från varandra. Den sociala miljön är den starkaste faktorn som skiljer platser åt, man trivs med människorna där, det är en bra mötesplats.
Pertti Murole,
Trafikplanerare, professor
smutsigare. Den allra första vattenklosetten installerades på 1860-talet i Societetshuset, det vill säga nuvarande Stadshuset, och avloppsvattnet rann med största sannolikhet direkt i vattnet vid Salutorget. Finlands Bank och Grönqvistska huset på Norra esplanaden fick vattenklosetter tjugo år senare och kloakerna byggdes för att forsla avträdet till Södra hamnen.
Folk reagerade småningom för stanken var ryslig och man kunde inte längre ens tvätta byk vid stränderna. Man försökte med separerande toaletter och fastighetsägarna sålde den fasta beståndsdelen till bönderna som gödsel, men mängderna blev ohanterliga i takt med att vattenklosetterna blev vanligare.
1910 fanns det 9 600 vattenklosetter i Helsingfors, och mängder av avloppsvatten rann bland annat i Djurgårdsviken och Tölöviken, båda grunda vattendrag som förvandlades till stinkande sörja speciellt på sommaren. De första försöken till vattenrening gjordes följaktligen vid Alpparken och Tallbacken.
När blev då stränderna attraktiva, frågar Mikael Sundman och svarar: Svängningen kom i slutet av 1960-talet då man byggde Havshagen. Sedan började industrierna flytta bort, och försvann från innerstaden lika snabbt som de kom och på 1960-talet hade vattenreningen blivit nästan heltäckande.
Spännande med udda synvinklar
Sundman är en av flera arkitekter, specialister och historiker som skriver utförligt och verket är en gedigen skildring av staden sedd genom dokumentärfilmer, genom offentliga konstverk och skulpturer i parker och på torg, genom närmare trettio herrgårdar som delvis fortfarande sätter prägel på sin respektive närmiljö och genom underjordiska promenader i stadskärnan.
Det är ur alla udda och oväntade synvinklar som verket skapar en spännande helhet, en hyllning till Helsingfors. Boken gör inte anspråk på att vara ett heltäckande historiskt verk men utan bakgrunder och perspektiv på det förgångna kan man inte heller greppa nutiden.
Boken är maffig i storlek, rik på både gamla och nya illustrationer och heter egentligen Kaupungin piirteet Stadens prägel Outlining a City för verket är på tre språk innanför samma pärmar.
Det är stiftelsen Pro Helsingfors som står bakom boken med anledning av dess 100-årsjubileum. Stiftelsen, som grundades av kommerserådet Julius Tallberg, uppstod samma år som Finland fick sin självständighet, 1917.
Redaktören, arkitekten Juha Ilonen, har gett lagom fria händer åt skribenternas utsvävningar och samtidigt knutit ihop trådarna till en helsingforsisk upplevelse.
Ordförande för Pro Helsingfors Claes Tallberg, ättling till Julius Tallberg, är stolt och glad, och berättar att projektet startade 2015, då man funderade mellan bok och film.
Några nya stora satsningar är inte i sikte i en överskådlig framtid men Pro Helsingfors ska uppmärksamma förtjänstfulla diplomarbeten av arkitektstuderande vid Aalto-universitetet. Pro Helsingfors står bland annat bakom statyn Tre Smeder.
Jag går kors och tvärs över Rödbergen och tittar på husens väggar, granskar rappade ytor och är stolt över att kunna ord som få av mina vänner kan, terrasitputs, slamputs, grovputs, spritputs ... jag tänker på min bortgångna rapparvän Hanski, som jag ofta diskuterade med i en av Rödbergens barer.
Otso Kantokorpi
Konstkritiker