Sta­den som tämj­de stran­den

Skild­ring­ar kring och om Helsing­fors, per­spek­tiv på sta­dens ut­veck­ling och sce­na­ri­er som speg­lar det nu­ti­da ske­en­det. Ver­ket Sta­dens prä­gel är en djup­dyk­ning i oli­ka aspek­ter på Helsing­fors, av­sedd in­te ba­ra för dem som re­dan är fräls­ta ut­an för al­la med

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - TEXT NINA WECKSTRöM

Det nya prakt­ver­ket om Helsing­fors, Sta­dens prä­gel, vi­sar i all sin tyd­lig­het hur ha­vet och sta­den all­tid gått hand i hand. Sta­den har tämjt sin strand – först för att kun­na dri­va fa­bri­ker, i dag för att kun­na nju­ta av havs­ut­sik­ten från var­dags­rums­fönst­ret. Sedd ur hi­sto­riskt per­spek­tiv har er­öv­ring­en av stads­strän­der­na skett ny­li­gen och snabbt.

Till de sto­ra och mest syn­li­ga ske­en­de­na i re­la­tiv nu­tid är att helsing­for­sar­na har er­öv­rat strän­der­na och nju­ter av dem, åt­minsto­ne un­der de någ­ra få må­na­der som väd­ret är tjän­ligt. Al­las och Löyly, kafé­er och ba­rer, par­ker och bad­plat­ser. En dag el­ler kväll på stran­den är i dag möj­lig för al­la.

Strand­lin­jen är lång, re­jält över hund­ra kilo­me­ter men så har den in­te all­tid va­rit. Sta­den har kon­se­kvent er­öv­rat vat­ten­om­rå­den i år­tion­den ge­nom att fyl­la ut och ska­pa bygg­mark. Ur­sprung­li­gen gjor­de man det in­te för att byg­ga sjö­nä­ra bo­stads­hus ut­an för att säk­ra verk­sam­hets­möj­lig­he­ter för fa­bri­ker och slak­te­ri­er, skepps­varv och sjö­fart.

Ar­be­tet med att fyl­la ut och byg­ga om strand­lin­jen runt ud­den av Helsing­fors har för­stört det mesta i frå­ga om na­tur­li­ga klip­por och stränder, och som ar­ki­tek­ten Mikael Sund­man skri­ver i sin ar­ti­kel i ver­ket, man kan pro­me­ne­ra från spill­ran av na­tur­lig vass vid Gam­mel­stads­fjär­den i Ara­bi­astran­den ut­an att upp­le­va strand i na­tur­ligt till­stånd tills man når klip­pan strax väs­ter om kafé Ur­su­la på syd­spet­sen av Brunns­par­ken.

Strand­byg­gan­de ny fö­re­te­el­se

Bo­en­de vid stränder och lä­gen­he­ter med en glimt av vat­ten är i dag hett ef­ter­trak­tat och pris­ni­vån svind- lan­de. Sedd ur hi­sto­riskt per­spek­tiv har er­öv­ring­en av stads­strän­der­na skett ny­li­gen och gått snabbt, på om­kring fyr­tio år har man byggt Lill­hoplax med 9 000 bo­en­de, Gräsvi­ken med 8 000, Ara­bi­astran­den med 7 000 och Her­man­stad med 5 000 bo­en­de. I Fis­ke­ham­nen är man i gång med att byg­ga för 30 000 bo­en­de, på Bus­hol­men för 20 000 och på Kron­bergs­stran­den för 10 000 bo­en­de. Yt­ter­li­ga­re pla­ne­ra­de pro­jekt inom en snar fram­tid är Ärt­hol­men, Munk­hol­men och Björk­hol­men, och Helsing­fors stad räk­nar att över 80 000 helsing­for­sa­re har bo­en­de med sjö­kon­takt vid 2030.

Kar­ga stränder i träd­lös stad

Men bo­stads­hus vid strän­der­na i Helsing­fors var ingen­ting stads­bor­na dröm­de om. För ba­ra hund­ra år se­dan var or­sa­ken en­kel, strän­der­na var smut­si­ga, för­o­re­na­de, stan­ken out­härd­lig och vatt­net ställ­vis så uselt att man ut­fär­da­de bad­för­bud. Bad­för­bud gäll­de för­res­ten så sent som 1934 vid Ursins bad­in­rätt­ning, där man nu­me­ra har an­lagt en bad­strand ut­an­för Ei­rastran­den.

Än­nu ti­di­ga­re var strän­der­na ing­et al­ter­na­tiv hel­ler ef­tersom sta­den vil­le kon­cen­tre­ra be­byg­gel­sen till Est­nä­set, och dess­utom var strän­der­na kar­ga och sak­na­de skydd mot höst­stor­mar el­ler vin­ter­vin­dar. Ge­ne­ra­tio­ner av stads­bor ha­de av­ver- kat all skog och växt­lig­het för att vär­ma upp si­na hus, in­te ens mos­san låg kvar för den an­vän­de man som iso­le­ring.

Så folk fö­re­drog be­bygg­da in­nerstads­kvar­ter som gav visst skydd, ock­så de pre­stige­lad­da­de em­pi­re­bygg­na­der­na från ti­digt 1800-tal låg vid ga­tor och torg, och se­na­re när Ska­tud­dens sten­hus upp­för­des var det in­te ut­med strän­der­na som kvar­te­ren an­la­des.

Bland de för­mög­na stads­bor­na var det ba­ra re­dar­na Hei­den­strauch och Sund­man som bod­de vid nu­va­ran­de Söd­ra ham­nen för att ha sin sjö­fart un­der upp­sikt. Hei­den­strauchs hus är nu­me­ra pre­si­den­tens slott, och Sund­mans­ka hu­set är re­stau­rang Sund­man.

På 1860-ta­let blev strän­der­na den nya in­du­strins re­vir, man bygg­de ka­jer och la­ger, han­te­ring­en av rå­va­ra och gods sked­de vid strän­der­na, skepps­varv tog plats och bå­de fa­bri­ker och slak­te­ri­er stod vid strän­der­na. Slak­te­ri­et, som låg i väst­ra än­den av nu­va­ran­de Lönn­rots­ga­tan ha­de smut­sat vatt­nen i Sand­vi­ken så man flyt­ta­de verk­sam­he­ten till Edesvi­ken där slakt­res­ter­na rann ut i stäl­let. Ock­så slak­te­ri­et vid Tölö­vi­ken or­sa­ka­de mas­siv för­ore­ning.

Men, som Mikael Sund­man skri­ver, se­dan in­tro­du­ce­ra­des en ny­het som skul­le gö­ra strän­der­na än­nu

Oför­må­gan att iscen­sät­ta nå­gon av de många stor­sti­la­de pla­ner som ska­pats för Tölö­vi­ken har ska­pat ett ovan­ligt oin­tres­sant stads­rum. Det är svårt att se nå­gon kva­li­tet i det­ta, möj­li­gen är det en bild av mänsk­li­ga till­kor­ta­kom­man­den.

Rasmus Waern

Ar­ki­tekt, Stock­holm Folk mär­ker in­te bygg­na­der­na, skil­jer in­te de trev­li­ga och otrev­li­ga plat­ser­na från varand­ra. Den so­ci­a­la mil­jön är den star­kas­te fak­torn som skil­jer plat­ser åt, man trivs med män­ni­skor­na där, det är en bra mö­tes­plats.

Pert­ti Mu­ro­le,

Tra­fik­pla­ne­ra­re, pro­fes­sor

smut­si­ga­re. Den all­ra förs­ta vat­ten­klo­set­ten in­stal­le­ra­des på 1860-ta­let i So­ci­e­tets­hu­set, det vill sä­ga nu­va­ran­de Stads­hu­set, och av­lopps­vatt­net rann med störs­ta san­no­lik­het di­rekt i vatt­net vid Sa­lu­tor­get. Fin­lands Bank och Grönqvist­ska hu­set på Nor­ra es­pla­na­den fick vat­ten­klo­set­ter tju­go år se­na­re och klo­a­ker­na bygg­des för att fors­la av­trä­det till Söd­ra ham­nen.

Folk re­a­ge­ra­de små­ning­om för stan­ken var rys­lig och man kun­de in­te läng­re ens tvät­ta byk vid strän­der­na. Man för­sök­te med se­pa­re­ran­de to­a­let­ter och fas­tig­hets­ä­gar­na sål­de den fas­ta be­stånds­de­len till bön­der­na som göd­sel, men mäng­der­na blev ohan­ter­li­ga i takt med att vat­ten­klo­set­ter­na blev van­li­ga­re.

1910 fanns det 9 600 vat­ten­klo­set­ter i Helsing­fors, och mäng­der av av­lopps­vat­ten rann bland an­nat i Djur­gårds­vi­ken och Tölö­vi­ken, bå­da grun­da vat­ten­drag som för­vand­la­des till stin­kan­de sör­ja spe­ci­ellt på som­ma­ren. De förs­ta för­sö­ken till vat­ten­re­ning gjor­des följakt­li­gen vid Alp­par­ken och Tall­bac­ken.

När blev då strän­der­na at­trak­ti­va, frå­gar Mikael Sund­man och sva­rar: Sväng­ning­en kom i slu­tet av 1960-ta­let då man bygg­de Havs­ha­gen. Se­dan bör­ja­de in­du­stri­er­na flyt­ta bort, och för­svann från in­nersta­den li­ka snabbt som de kom och på 1960-ta­let ha­de vat­ten­re­ning­en bli­vit näs­tan hel­täc­kan­de.

Spän­nan­de med ud­da syn­vinklar

Sund­man är en av fle­ra ar­ki­tek­ter, spe­ci­a­lis­ter och histo­ri­ker som skri­ver ut­för­ligt och ver­ket är en ge­di­gen skild­ring av sta­den sedd ge­nom do­ku­men­tär­fil­mer, ge­nom of­fent­li­ga konst­verk och skulp­tu­rer i par­ker och på torg, ge­nom när­ma­re tret­tio herr­går­dar som del­vis fort­fa­ran­de sät­ter prä­gel på sin re­spek­ti­ve närmil­jö och ge­nom un­der­jor­dis­ka pro­me­na­der i stads­kär­nan.

Det är ur al­la ud­da och ovän­ta­de syn­vinklar som ver­ket ska­par en spän­nan­de hel­het, en hyll­ning till Helsing­fors. Boken gör in­te an­språk på att va­ra ett hel­täc­kan­de hi­sto­riskt verk men ut­an bak­grun­der och per­spek­tiv på det för­gång­na kan man in­te hel­ler grep­pa nu­ti­den.

Boken är maf­fig i stor­lek, rik på bå­de gam­la och nya il­lust­ra­tio­ner och he­ter egent­li­gen Kau­pungin pi­ir­te­et Sta­dens prä­gel Out­li­ning a Ci­ty för ver­ket är på tre språk in­nan­för sam­ma pär­mar.

Det är stif­tel­sen Pro Helsing­fors som står bakom boken med an­led­ning av dess 100-års­ju­bi­le­um. Stif­tel­sen, som grun­da­des av kom­mer­se­rå­det Ju­li­us Tall­berg, upp­stod sam­ma år som Fin­land fick sin själv­stän­dig­het, 1917.

Re­dak­tö­ren, ar­ki­tek­ten Ju­ha Ilo­nen, har gett la­gom fria hän­der åt skri­ben­ter­nas ut­sväv­ning­ar och sam­ti­digt knu­tit ihop trå­dar­na till en helsing­for­sisk upp­le­vel­se.

Ord­fö­ran­de för Pro Helsing­fors Claes Tall­berg, ätt­ling till Ju­li­us Tall­berg, är stolt och glad, och be­rät­tar att pro­jek­tet star­ta­de 2015, då man fun­de­ra­de mel­lan bok och film.

Någ­ra nya sto­ra sats­ning­ar är in­te i sik­te i en över­skåd­lig fram­tid men Pro Helsing­fors ska upp­märk­sam­ma för­tjänst­ful­la di­plo­m­ar­be­ten av ar­ki­tektstu­de­ran­de vid Aal­to-uni­ver­si­te­tet. Pro Helsing­fors står bland an­nat bakom sta­tyn Tre Sme­der.

Jag går kors och tvärs över Röd­ber­gen och tit­tar på hu­sens väg­gar, grans­kar rap­pa­de ytor och är stolt över att kun­na ord som få av mi­na vän­ner kan, ter­ra­sit­puts, slam­puts, grov­puts, sprit­puts ... jag tän­ker på min bort­gång­na rap­par­vän Han­ski, som jag of­ta dis­ku­te­ra­de med i en av Röd­ber­gens ba­rer.

Otso Kan­to­kor­pi

Konst­kri­ti­ker

FO­TO: FO­TO ROOS, 1910 / HELSING­FORS STADSMUSEUM.

BADGLADA FLICKOR. Den förs­ta bad­in­rätt­ning­en på Ursins klip­por sö­der om Ei­ra, bygg­des 1887 och revs 1900. En ny bygg­des men be­la­des med bad­för­bud 1934 på grund av smut­sigt vat­ten. På bil­den nju­ter flic­kor­na från Pri­va­ta svens­ka flick­sko­lan av vat­ten och bad.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.