Vägen till sagolika Irland
Irlands gröna berg, magiska slott och ödsliga hedar avlöser sömniga pubar och fiskfyllda sjöar. Ett besök i bohemiska Galway avrundas med en kopp te – eller kanske något starkare, landet uppfann ju troligen whiskyn.
Varje gång jag besöker den gröna ön i Atlanten slår det mig hur vänligt bemött jag blir. Det sägs att gästfrihet var lagstadgad i det forntida Irland. Främlingar som reste på avlägsna vägar kunde räkna med att få en varm måltid, en ren bädd av halm och underhållning med musik och berättelser vid brasan. Än i dag är hälsningsfrasen Céad míle fáilte, ungefär ”Hundra tusen välkomnanden.”
Vi välkomnas på Glenlo Abbey av Jim Riddle som är hotellets egen ghillie, en lokal fiskeguide. Han tar oss med ut på Corrib Lake, där han skickligt navigerar mellan vass och skär. Här finns gott om lax, öring och gädda. Får man napp lagas det till i hotellets kök, men Jim ger inga garantier:
– Det är därför det kallas fiska och inte fånga, vännen, säger han.
Jim har aldrig varit utomlands, men har haft i princip hela världen i sin lilla eka, som han för övrigt vann i en fisketävling på 1970-talet. Han underhåller oss med fiskehistorier medan vi hypnotiserade tittar på våra flöten. När jag får en fisk på kroken känner jag ren och skär lycka.
Mat på Orientexpressen
Hotellet Glenlo Abbey erbjuder antagligen Irlands mest ovanliga och coola middagsupplevelse. Restaurang Pullman består av två originalvagnar från Orientexpressen som permanent står framkörda utanför slottet. Ombord serveras middag bland ekpaneler, spetsgardiner, fransprydda lampskärmar och kristallglas i vår privata kupé. Utanför fönstret går solen ned över golfbanan. Innanför njuter vi av färska halstrade pilgrimsmusslor och perfekt tillagad lammfilé till ljudet av tågrälsens rytmiska dunkande – i de gamla högtalarna.
Galopp och whisky
Whiskyn sägs ha uppfunnits här av munkar. Jameson är för många synonymt med Irland, det säljs en flaska var fjärde sekund i världen. Men det finns mängder av nya och spännande varumärken. Den irländska whiskymarknaden har fullkomligt exploderat de senaste tio åren. Killbeggan är Irlands äldsta destilleri, som togs i bruk redan 1757. På en rundtur får vi veta att det lades ned på 1950-talet på grund av konkurrens med billigare rusdrycker som öl. Men tack vare lokala entusiaster, som höll kvarnhjulet välsmort, kunde man öppna destilleriet igen. Inte långt därifrån ligger Kilbeggans hästkapplöpningsbana, vars tävlingar är något av en folkfest, där hela familjer klär upp sig och hejar fram sin favorit.
På väg genom Connemaras hedlandskap passerar vi Kylemore Abbey, ett gammalt kloster som hämtat ur en saga där det speglar sig i sjöns blanka vatten. Den imponerande byggnaden bär på spännande historier om ond bråd död, spelmissbruk och nunnor på flykt, och är i dag ett välbesökt turistmål. I fiskebyn Roundstone tar vi in på O’Dowds pub, en av många mysiga fiskrestauranger i Connemara. Här serveras en hjärtlig, värmande chowder med grovt bröd och generösa fat med musslor och pinfärska ostron från Killary Bay.
Cliffs of Moher sägs vara Irlands näst största sevärdhet efter Guinnessfabriken i Dublin. Jag vill säga att klipporna är en minst lika berusande upplevelse med sina enorma stup. De har bidragit med magisk stämning till mängder av filmer, från 1980-talsfilmen Bleka dödens minut till Harry Potter-filmerna. Vi väljer att se dem från havet i kapten Bill O’Briens båt som stadigt skär genom vågorna. En trappa ned serveras öl för den som vill, och skepparen underhåller med roliga anekdoter: Som den om rödhåriga Mary O’Briens häst, som var tränad att stanna tvärt på hennes signal, och skickade hela tolv äkta män över kanten på klipporna.