Renande fasa med gammal Ferrante

Recensenten struntar i om Elena Ferrante är man, kvinna eller trehövdad get, huvudsaken är att böckerna finns.

Roman Elena Ferrante Hylkäämisen päivät (I giorni dell’abbandono) Övers. Taru Nyström, reviderad av Alice Martin. WSOY 2017

Nyligen var det någon forskargrupp som jämfört 150 romaner av 40 italienska författare och räknat ut att pseudonymen Elena Ferrante möjligen är Domenico Starnone. Tidigare har Starnones fru, översättaren Anita Raja, pekats ut som Elena Ferrante.

Mig kvittar det om Ferrante är man, kvinna eller trehövdad get, huvudsaken är att böckerna finns. Visst kändes det hemskt och tomt när Neapelkvartetten var utläst. Men hur underbart då att hitta den nyutgivna finska översättningen från 2004 av en av Ferrantes tidiga romaner, Hylkäämisen päivät. Inom kort kommer den att finnas också på svenska, Dagar av ensamhet (Norstedts) – en alltför beskedlig titel. Det här är en bok om det rått förfärliga, hjälplösa tillstånd som just övergivenheten, översiggivenheten, innebär. All ära åt det lilla förlaget Avain som hittade boken redan för 13 år sedan, och till WSOY som nu ger ut den på nytt.

Här finns förstås inte Neapelkvartettens breda episka anslag, den stora samhällsbilden och förändringens decennier. Det som finns är en fullt igenkännlig ferrantesk berättarkraft, en våldsam energi som struntar i språkliga finesser – de som inte gillar Ferrante brukar klaga på att just språket är flackt – men på ett upplivande obekvämt sätt kastar läsaren mellan konkret och abstrakt, mellan sinnligt och diskursivt.

Glasskärvor och obsceniteter

”En eftermiddag i april, strax efter lunch, meddelade min man att han tänkte lämna mig”, inleds romanen, och där börjar huvudpersonens, den 38-åriga hemmafrun Olgas, nedstigning i helvetet. I början besöker mannen barnen Gianni och Ilaria varje dag, men efter att han hittat en glasskärva i maten som Olga serverar honom hörs han inte av på flera veckor. Sommaren kommer, kvar i lägenheten blir Olga, barnen och hunden.

Mannen är bara aningslös, han förstår inte vanvettet och risktagningen i den blinda förälskelsen som gör att han tillfälligt övergett sina barn.

Han lämnar dem med en mor som kämpar mot onda invaderande kaoskrafter i en ständig känsla av katastrof.

Olga genomgår olika faser av förtvivlan, hon slungas mellan sorg, raseri, försök till rationalitet. Hennes språk förvrids av behovet att uttala obsceniteter, hon förför grannen som hon egentligen tycker är äcklig. Hon stöter ifrån sig parets gemensamma vänner genom sin aggressivitet. Några egna har hon inte, eftersom hon ägnat sig helt åt att vara hustru, mor, husmor.

Fångenskap, spyor, feber

Till slut blir lägenheten i det sommartomma höghuset bokstavligen ett fängelse för henne och barnen. Myrorna invaderar hemmet, det nya krångliga låset som Olga låtit installera går inte att öppna, telefonen har slutat fungera, hunden spyr blod, sonen yrar i feber.

Det är hemskt men samtidigt skönt att läsa om det här skitiga bottenläget. Och imponerande är kombinationen av det kollapsande hemmets klaustrofobi och den inre rymdens väldiga förskjutningar, den stora omvälvning som pågår i Olgas psyke.

Skakande är också – här som i Neapelromanerna – Ferrantes förmåga att sakligt och oförfärat beskriva hur moderskärleken inte alltid är god, hur driften att beskydda avkomman kan förvridas. Vi vet aldrig riktigt vad Olgas barn de facto ser och förstår av det känsloskred som pågår i hennes inre eftersom perspektivet genomgående är hennes, men vi inser ändå att de ser för mycket.

Katharsis, inte självhjälp

Ferrante skriver inte självhjälpsböcker. Det här är sannerligen inte en berättelse om skilsmässan som ”positiv och berikande erfarenhet”, som marknadsföringsfrasen för den svenska antologin Happy, happy (Maria Sveland & co) löd för några år sedan. I jämförelse med Ferrante är också Martina Haags skilsmässoroman från i fjol, Det är något som inte stämmer, bara en distraherande lättprodukt. Tänk hellre i riktning mot von Triers Antichrist, ifall den filmen ryms inom din definition av katharsis, renade fasa.

Men som ett tröstens ord för den som nu blir rädd av min beskrivning vill jag säga att Hylkäämisen päivät/Dagar av ensamhet inte är någon simpel katastrofroman. Det slutar som många av livets stora prövningar trots allt gör – något sånär hyfsat. Den övergivna störtar samman i skilsmässan medan den nyförälskade svävar bort, men tiden går och de möts igen, i realistisk normalitet. Begäret som förbytts i äckel kan bli begär igen, det förkastade objektet kan bli subjekt och träffa egna aktiva val. Romanen är djupt hoppfull, men farorna som måste övervinnas på vägen till räddningen framstår i all sin förfärlighet.