Re­nan­de fa­sa med gam­mal Fer­ran­te

Re­cen­sen­ten strun­tar i om Ele­na Fer­ran­te är man, kvin­na el­ler tre­höv­dad get, hu­vud­sa­ken är att böc­ker­na finns.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - PIA INGSTRÖM 029 080 1333, pia.ingstrom@ksf­me­dia.fi

Ro­man Ele­na Fer­ran­te Hyl­kää­mi­sen pä­ivät (I gi­or­ni dell’ab­ban­do­no) Övers. Taru Nyström, re­vi­de­rad av Alice Mar­tin. WSOY 2017

Ny­li­gen var det nå­gon fors­kar­grupp som jäm­fört 150 ro­ma­ner av 40 ita­li­ens­ka för­fat­ta­re och räk­nat ut att pseu­do­ny­men Ele­na Fer­ran­te möj­li­gen är Do­me­ni­co Star­no­ne. Ti­di­ga­re har Star­no­nes fru, över­sät­ta­ren Ani­ta Ra­ja, pe­kats ut som Ele­na Fer­ran­te.

Mig kvit­tar det om Fer­ran­te är man, kvin­na el­ler tre­höv­dad get, hu­vud­sa­ken är att böc­ker­na finns. Visst kän­des det hemskt och tomt när Ne­a­pel­kvar­tet­ten var ut­läst. Men hur un­der­bart då att hit­ta den nyut­giv­na fins­ka över­sätt­ning­en från 2004 av en av Fer­ran­tes ti­di­ga ro­ma­ner, Hyl­kää­mi­sen pä­ivät. Inom kort kom­mer den att fin­nas ock­så på svens­ka, Da­gar av en­sam­het (Norsted­ts) – en allt­för be­sked­lig ti­tel. Det här är en bok om det rått för­fär­li­ga, hjälp­lö­sa till­stånd som just över­gi­ven­he­ten, över­sig­gi­ven­he­ten, in­ne­bär. All ära åt det lil­la för­la­get Avain som hit­ta­de boken re­dan för 13 år se­dan, och till WSOY som nu ger ut den på nytt.

Här finns för­stås in­te Ne­a­pel­kvar­tet­tens bre­da epis­ka an­slag, den sto­ra sam­hälls­bil­den och för­änd­ring­ens de­cen­ni­er. Det som finns är en fullt igen­känn­lig fer­ran­tesk be­rät­tar­kraft, en våld­sam ener­gi som strun­tar i språk­li­ga fi­nes­ser – de som in­te gil­lar Fer­ran­te bru­kar kla­ga på att just språ­ket är flackt – men på ett uppli­van­de obe­kvämt sätt kas­tar lä­sa­ren mel­lan kon­kret och ab­strakt, mel­lan sinn­ligt och dis­kur­sivt.

Glas­skär­vor och ob­sce­ni­te­ter

”En ef­ter­mid­dag i april, strax ef­ter lunch, med­de­la­de min man att han tänk­te läm­na mig”, in­leds ro­ma­nen, och där bör­jar hu­vud­per­so­nens, den 38-åri­ga hem­ma­frun Ol­gas, ned­stig­ning i hel­ve­tet. I bör­jan be­sö­ker man­nen bar­nen Gi­an­ni och Ila­ria var­je dag, men ef­ter att han hit­tat en glas­skär­va i ma­ten som Ol­ga ser­ve­rar ho­nom hörs han in­te av på fle­ra vec­kor. Som­ma­ren kom­mer, kvar i lä­gen­he­ten blir Ol­ga, bar­nen och hun­den.

Man­nen är ba­ra anings­lös, han för­står in­te van­vet­tet och risk­tag­ning­en i den blin­da för­äls­kel­sen som gör att han till­fäl­ligt över­gett si­na barn.

Han läm­nar dem med en mor som käm­par mot on­da in­va­de­ran­de ka­os­kraf­ter i en stän­dig käns­la av ka­ta­strof.

Ol­ga ge­nom­går oli­ka fa­ser av för­tviv­lan, hon slung­as mel­lan sorg, ra­se­ri, för­sök till ra­tio­na­li­tet. Hen­nes språk för­vrids av be­ho­vet att ut­ta­la ob­sce­ni­te­ter, hon för­för gran­nen som hon egent­li­gen tyc­ker är äck­lig. Hon stö­ter ifrån sig pa­rets ge­men­sam­ma vän­ner ge­nom sin ag­gres­si­vi­tet. Någ­ra eg­na har hon in­te, ef­tersom hon äg­nat sig helt åt att va­ra hust­ru, mor, hus­mor.

Fång­en­skap, spy­or, fe­ber

Till slut blir lä­gen­he­ten i det som­martom­ma hög­hu­set bok­stav­li­gen ett fäng­el­se för hen­ne och bar­nen. My­ror­na in­va­de­rar hem­met, det nya krång­li­ga lå­set som Ol­ga lå­tit in­stal­le­ra går in­te att öpp­na, te­le­fo­nen har slu­tat fun­ge­ra, hun­den spyr blod, so­nen yrar i fe­ber.

Det är hemskt men sam­ti­digt skönt att lä­sa om det här ski­ti­ga bot­ten­lä­get. Och im­po­ne­ran­de är kom­bi­na­tio­nen av det kol­lapsan­de hem­mets klaust­ro­fo­bi och den in­re rym­dens väl­di­ga för­skjut­ning­ar, den sto­ra om­välv­ning som på­går i Ol­gas psy­ke.

Ska­kan­de är ock­så – här som i Ne­a­pel­ro­ma­ner­na – Fer­ran­tes för­må­ga att sak­ligt och oför­fä­rat be­skri­va hur mo­ders­kär­le­ken in­te all­tid är god, hur drif­ten att be­skyd­da av­kom­man kan för­vri­das. Vi vet ald­rig rik­tigt vad Ol­gas barn de facto ser och för­står av det käns­loskred som på­går i hen­nes in­re ef­tersom per­spek­ti­vet ge­nom­gå­en­de är hen­nes, men vi in­ser än­då att de ser för myc­ket.

Kat­har­sis, in­te själv­hjälp

Fer­ran­te skri­ver in­te själv­hjälps­böc­ker. Det här är san­ner­li­gen in­te en be­rät­tel­se om skils­mäs­san som ”po­si­tiv och be­ri­kan­de er­fa­ren­het”, som mark­nads­fö­rings­fra­sen för den svens­ka an­to­lo­gin Hap­py, hap­py (Ma­ria Sve­land & co) löd för någ­ra år se­dan. I jäm­fö­rel­se med Fer­ran­te är ock­så Mar­ti­na Haags skils­mäs­so­ro­man från i fjol, Det är nå­got som in­te stäm­mer, ba­ra en dis­tra­he­ran­de lätt­pro­dukt. Tänk hell­re i rikt­ning mot von Tri­ers An­tichrist, ifall den fil­men ryms inom din de­fi­ni­tion av kat­har­sis, re­na­de fa­sa.

Men som ett trös­tens ord för den som nu blir rädd av min be­skriv­ning vill jag sä­ga att Hyl­kää­mi­sen pä­ivät/Da­gar av en­sam­het in­te är nå­gon sim­pel ka­ta­stro­f­ro­man. Det slu­tar som många av li­vets sto­ra pröv­ning­ar trots allt gör – nå­got sånär hyf­sat. Den över­giv­na stör­tar sam­man i skils­mäs­san me­dan den ny­för­äls­ka­de svä­var bort, men ti­den går och de möts igen, i re­a­lis­tisk nor­ma­li­tet. Be­gä­ret som för­bytts i äc­kel kan bli be­gär igen, det för­kas­ta­de ob­jek­tet kan bli sub­jekt och träf­fa eg­na ak­ti­va val. Ro­ma­nen är djupt hopp­full, men fa­ror­na som mås­te över­vin­nas på vägen till rädd­ning­en fram­står i all sin för­fär­lig­het.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.