Hundarnas helvete och himmel
Gärna hissar jag min lilla bordsflagga för alla fredliga aktivister som med civilkurage i ord och gärning kämpar för en bättre värld. Som exempelvis Marja Hautakangas i min stadsdelstidning Töölöläinen där hon i sina krönikor ofta gisslar bakåtsträvare och populister i alla kategorier. I en av sina fiffiga texter vidgade hon perspektivet genom att skriva om kinesernas ofattbara brutalitet mot landets hundar.
Av vinstbegär pinas årligen miljoner av dem, de bultas med klubba, utsätts för elstötar, bränns eller flås levande för att göra steken på middagsborden mör. Övergreppen träffar som ett hugg i ens hjärta. Här ställs Kina inför världen vid en skampåle till och hur många är de inte redan. På de sociala medierna har protesterna tack och lov kommit i gång med uppmaning till internationell köpbojkott av kinesiska varor och en uppbackning av djurskyddsorganisationerna och hundvännerna världen runt.
Knappt att jag hade hunnit sätta punkt för den här kolumnen när jag läste i Helsingin Sanomat om att också Sydkorea är ett av hundarnas helveten på jorden. Det var en skakande rapport som kändes ända in i märgen.
När det gäller djur sker våldet på olika nivåer, för mig framstår vivisektionen trots sina vetenskapliga förtecken också som djurplågeri. Många frågetecken finns; hur med en fortlöpande objektiv kontroll, hur med nedsövning, bedövning och hela etiken. Minns en journalistresa i USA för mycket länge sedan då vi efter ett tips oanmälda tog oss in på ett laboratorium med försöksdjur. Utdragna stön och kvidanden hördes, där låg uppsprättade djur på undersökningsborden med öppna ögon när en upprörd chef kom rusande, visade oss på porten och hotade med repressalier. Men vi hann se det mesta.
När det framgick att kosmetikaindustrin i profitsyfte hållit sig framme och testat skönhetsmedel med hjälp av plågade djur blev det slut både på trovärdighet och bortförklaringar, åtminstone för min del.
Ett motdrag borde ha varit att slänga kosmetikfirmans läppstift och make-up i soptunnan men vanligen förblir alla goda föresatser tyvärr bara en skrynklig papperstiger.
Säg mig hur du behandlar din hund och jag skall säga dig vem du är, sägs det då och då men lika bra kan objektet gälla en medmänniska.
En omläsning av Per Gunnar Evanders roman Hundarnas himmel (1982) ger många infallsvinklar till det som innebär deras himmel. Som ung tog författarjagets far sig an många vanskötta och misshandlade hundar och bar dem till sin sjöbod på ön. Tunnslitna tryckte de sig mot honom som små värnlösa barn och han smekte dem en efter en tills de blev helt lugna och tysta. ”Allra sist får de vila ut i värmen och den stora friden hos pappa”, skriver författaren som ofta trängt djupt under huden på dem han skriver om och gjort dem halvdokumentära.
Boktiteln svarar mot hela hans författarskap, framhöll han i en intervju på 80-talet. På bottnen ligger utanförskap, utsatthet och olösta känsloknutar från barndomen och bildar ett genomgående och upprepat inre tema i hans böcker; vårt stora behov av ömhet och godhet. Och för honom gäller det också i högsta grad de fyrbenta.