Samtalet som uteblev

● Vi samtalar med våra vänner, vi samtalar med obekanta människor vi möter. Vi samtalar till och med med ovänner och dem vi inte gillar. Men samtalar vi med dem som står oss närmast? Våra föräldrar? Våra barn? Våra bättre hälfter? Samtalar vi med dem eller växer de till en så naturlig del av ens vardag att vi börjar ta varandra för givet.

På Ilta-Sanomats relationssida nyligen myntades ett för mig nytt begrepp, ”IKEA-puoliso”. Ni vet den där som är där hemma, som fungerar och gör allt som behövs, den som man inte längre lägger märker till trots att man spenderat en hel del tid och energi på att skruva ihop den. Tillsammans med den snurrar man vardagen utan att lägga märke till den andras insats desto mera. I förhållanden är det lätt hänt att man slutar samtala och blir med tiden varandras Ikeapartner.

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv där min egen far har blivit så pass nedbruten av ålder att det inte längre går att kommunicera med honom, än mindre samtala med honom. Vi står inför ett nytt kapitel som inte alls känns bekant. Han har flyttat bort hemifrån och kommer aldrig mera att sova i det hus som han själv byggt med sina egna händer. Det känns tufft och hårt men var det bästa av alla alternativ som finns.

Själv sitter jag och rannsakar mig själv över samtalet jag aldrig hade med honom. Vi var, och kanske ännu är, varandras Ikeamöbler. Vi har alltid tagit varandra för givet, funnits till för varandra vid behov. Vi har tidvis stått i vägen för varandra. Vi har skrikit åt varandra, skrutit på varandra men aldrig riktigt samtalat och vänt upp och ner på universum för att tillsammans hitta det som är viktigt i livet.

Det är en konstig känsla. Det blev som det blev. Jag är inte direkt besviken eller missnöjd men de där samtalen har uteblivit och det grämer mig. Nu kan jag bara hoppas att mina egna döttrar och min fru inte ser mig som en möbel.