Handikappsektorn är ett enda övergrepp

Regeringen Sipilä arbetar målmedvetet (kanske aningslöst, annat vore för grymt) för misär och nyanstalter, trots att landet ratificerat FN:s konvention om mänskliga rättigheter för funktionshindrade, CRPD.

Regeringen bryter mot konventionen på varenda punkt. Statuterna om arbete, boende, ekonomi, utbildning, fri rörlighet och fritid följs inte. Kompetens och personlig assistans vore lösningen. I stället skyfflar man individer, vilka levt ett normalt liv, till inrättning på livstid – till inrättningar i fritt fall, trots att ungdomarna fortfarande är på en uppåtgående utvecklingskurva och kärnfriska.

Bo Holmberg har tydligt påvisat hur regeringens upprepade beslut om ekonomin leder till misär bland de svaga, personer med utvecklingsstörning bland dem. Konkurrensutsättningen, kompetensgapen och den bristande kontinuiteten är övriga fallgropar i dag.

Familjerna utmattas av utebliven hjälp, laglöshet, konkurrensutsättning, mörker i tunneln, svarta hål samt hattal och förtal – från samhällets sida. Socialsektorn är värst, tätt följd av hälsovården och det andra stadiets utbildning. Livet efter 16 är i dag ett totalt samhälleligt misslyckande.

Familjen får inte lagstadgad service. Motiveringarna är ofta ett tyckande. I nämnderna handskas man ovarsamt med sanningen och fakta. Ansökningsprocessen är tung och dyr. Att överklaga är ännu värre. Kommunerna räknar med att familjerna inte orkar. För familjerna är rättsskyddet satt ur spel.

Våra 10- och 16-åringar tvingas till inrättningar på livstid för att familjerna utmattats. Det var inte tanken bakom vare sig nedrivningen av inrättningarna eller konventionen om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt tvingas 20-, 40- och 60-åringar bo hemma med sina ålderstigna föräldrar för att alternativen är för hemska eller för att personalen ”inte klarar av” personen som team och skickar hen tillbaka till barndomshemmet.

Hälften av föräldrarna tvingas jobba deltid. Var fjärde tvingas sluta jobba. Ingen pension betalas ut på sikt. Värdet på arbetet är 250 000 euro, per år, gentemot institutionsvård. Inkomstbortfallet tillkommer. Uppoffringen från familjernas sida är ohemul.

Konkurrensutsättningen, den som enligt EU alls inte behöver göras, har lett till diskontinuitet och undermålig service. Upphandlarna ställer inga egentliga kvalitetskrav, de följer inte upp verksamheten och de kräver ingen rättelse.

Även kompetensen har för- tunnats inom de yrken, vilka bidrar till vuxenlivet. De är kvar i ett urgammalt institutionstänk. Då de utbildar varandra, cementerar felaktig praxis. Det leder till övergrepp mot en försvarslös målgrupp. Samtidigt har vi CRPD, FN-konventionen. Den är på grundlagsnivå och borde trygga ett normalt liv med stöd.

För autister är förutsägbarhet och kontinuitet viktigt. Det stöder tanken på personlig assistans för dem och för dem med utvecklingsstörning. Assistansen är billig. Samhället ser dock all service som (för) dyr och bortser från hur dyra förvaltandet av och bollandet med familjernas liv är, värdet på bortfallet av skatteintäkter är och vad den traditionella institutionskostnaden vore.

Läget är kritiskt. Människovärdet saknas för en grupp, jämte familjer, vilken inte kan föra sin egen talan eller få sin röst hörd. Vi behöver hjälp från den breda allmänheten. På nätet finns nu medborgarinitiativet Ingen marknadsvara.

Människovärdet är odelat. Den som skrev under medborgarinitiativet för samkönat äktenskap kan göra detsamma nu. Den som av religiöst färgade skäl inte gjorde det, tänk nu på medmänniskan. Den som inte brukar skriva under kan överväga att göra det för en grupp som håller på att gå under i Sipiläs Finland.

De funktionshindrade är ingen handelsvara, de är människor värda all vår respekt.