Ganska ofta är det österbottniskhet som belyses som avvikande från det normativt finlandssvenska.
Bokrecension En antologi om FINLANDSSVENSK IDENTITET låter kanske uttjatat och förutsägbart, men SLS-antologin Föreställda finlandssvenskheter lyckas ta sig an gamla frågor på ett nytt sätt. Och inte utan provokativ udd.
Fredrik Sonck recenserar antologin Föreställda finlandssvenskheter.
●●●Sidan 22
Intersektionalitet är, i korthet, en sociologisk teoribildning som uppmärksammar hur identiteter är sammansatta av ett flertal olika kategorier, till exempel kön, klass, etnicitet, sexualitet och ålder. Identiteterna ses sällan som statiska utan är kontextberoende och föremål för ständiga omförhandlingar. Förenklat kan man säga att hälften av jordens befolkning delar upplevelsen av att vara strukturellt underordnad på grund av sitt kön, men att denna underordning kan ha ra- dikalt olika nyanser beroende på om man(!) till exempel identifieras som vit medelklass eller svart arbetarklass.
Ursprungligen är det intersektionella tänkandet också framvuxet ur en feministisk och postkolonial teoribildning. I dag är det starkt inom den del av den akademiska världen som ägnar sig åt att studera makt, förtryck och diskriminering, men också som politiskt verktyg utanför universitetens väggar. Till det intersektionella tänkandets styrkor hör onekligen förmågan att synliggöra makt och privilegier.
Svenskfinland
Också språk kan vara en identitetskategori. Och då en institution som Svenska litteratursällskapet ger ut en antologi om finlandssvenskhet och intersektionalitet kunde det handla om hur finska är en överordnad och svenska en underordnad kategori i det som uppfattas som finländskt.
Så är emellertid inte fallet med Föreställda finlandssvenskheter. Intersektionella perspektiv på det svenska i Finland redigerad av Sven-Erik Klinkmann, Blanka Henriksson och Andreas Häger. Nej, här är det i första hand maktrelationerna inom det som kallas Svenskfinland som ligger i fokus – ganska ofta är det österbottniskhet som belyses som avvikande från det normativt finlandssvenska, även om det föranleder vissa problem att definiera precis vad det normativt finlandssvenska är.
Bokens titel alluderar för övrigt på statsvetaren Benedict Andersons begrepp föreställda gemen- skaper, det vill säga vår benägenhet att tänka oss gemenskaper som är mycket större än de som utgörs av de människor vi har personlig kontakt med. Standardexemplet är ofta hur vi tänker oss en nation som en gemenskap.
Rika möjligheter
Det intersektionella perspektivet har provokativ potential, ja, det kan till och med fungera subversivt. Och så mycket får man ge analogimakarna att deras bok innebär ett och annat nålstick i en annars ganska konsensusorienterad finlandssvenskhet, där också vildsinta interna konflikter – till exempel om placeringen av olika utbildningar – brukar stävjas av en allmän föreställning av att splittring kommer att skada hela minoriteten. Så har till exempel Svenska folkpartiet – ett bygge där det är brett mellan väggarna och högt i tak – uppvisat en imponerande hållfasthet. Om det är något som utmärker texterna i Föreställda finlandssvenskheter är det ambitionen att inte låta ”det finska hotet” träda in som någon ”gemensam god fiende” som alla kan samlas kring då det riskerar att uppstå dålig stämning.
Överlag tycker jag också att det intersektionella greppet fungerar förvånansvärt bra. Det bjuder onekligen på många olika möjligheter att analysera framför allt hur finlandssvenskheterna är något som konstrueras språkligt i olika debatter. Blanka Henrikssons försök att analysera snusdebatten är ett lyckat exempel, Sofie Strandén-Backas text om ortnamnsdebatten ett annat.
Riktigt upplyftande är Andreas Backas analys av hur bland andra Svenska folkpartiet använt sig av en tolerans-retorik som, ur ett kritiskt perspektiv, bygger på normerade indelningar i vi och de, och implicerar underordnade roller som ”den intoleranta finnen” eller ”den annorlunda invandraren” i relation till ”den toleranta finlandssvensken”. Läs detta, Anna-Maja Henriksson!
Bibelbältet
Däremot tycker jag att antologin också demonstrerar ett par svaghe-
ter med den här typen av forskning. I synnerhet gäller det tendensen att överdriva språkets roll i maktutövningen (det är i hög grad språket som är studieobjekt), men i någon mån också hur forskaren så att säga väljer vad hen vill se. Även om ansatsen är att gå bortom rätt och fel, sant och falskt, så är forskarens val av vinkel inte betydelselöst för den bild som framträder.
Jag kan exemplifiera med Andreas Hägers text Konstruktionen av Österbotten som ett bibelbälte, där skribenten efter att ha refererat ganska vaga resultat från enkätundersökningar och frekvensen av kyrkobesök problematiserar hur svenska Österbottens nordligaste del konstrueras som ett bibelbälte, där befolkningen utgörs av en hop inskränkta och glädjelösa lantisar, i relation till de sekulära och urbana människorna söderöver. Och förstås måste man hålla med om att generaliserande beskrivningar – av såväl godtyckliga befolkningsgrupper som enskilda troende – kan vara fördomsfulla eller problematiska.
Men ”bibelbältet” kan mycket väl förstås också på ett annat sätt – som en term mer besläktad med ett begrepp som ”den rödgröna bubblan” än med generaliserande uttryck om kvinnor eller icke-vita. Alla generaliseringar kan förvisso vara orättvisa, men det är något helt annat att generalisera en grupp utifrån dess åsikter och ideologi jämfört med kön eller hudfärg.
Helt specifikt förundrar jag mig över att Häger inte refererar några valresultat. Som bekant är de finländska Kristdemokraterna ett utpräglat konservativt kristet parti. Och som parti har det ett specifikt program som det vill pådyvla hela samhället. Att Kristdemokraternas program är bäst tyckte ynkliga 3,5 procent av väljarna i senaste riksdagsval – färre än så i alla svenskeller tvåspråkiga kommuner söder om Vasa, men mer än dubbelt så många i Jakobstad och Karleby, och hela 25,1 respektive 48,2 procent av väljarna i Pedersöre respektive Larsmo.
Om någon, mot förmodan, haft en bild av regionen som en enda gigantisk sekt så finns det inga belägg för den tanken i valstatistiken. Men det går heller inte att förneka att en relativt stor minoritet gett Kristdemokraterna sitt stöd då de utövat sin makt som medborgare. Och med tanke på att Kristdemokraterna är landets mest renodlade exponent för heteronormativ maktutövning, kan man fråga sig om det inte finns en intersektion som osynliggörs här: den som handlar om sexualitet.
Det är inte alltför svårt att skissera en alternativ analys där det rurala och konservativa inte är entydigt underordnat. Tvärtom kunde man säga att i den mån den normbrytande HBTIQ-världen ges en rumslig dimension så är den förknippad med en förmodat degenererad urbanitet. Och märk väl: också om den urbana värdeliberalismen utövar den diskursiva makten, så är det en konservativ syn på till exempel homosexuellas familjeliv som de facto återspeglats i lagstiftningen. En jämlik äktenskapslag trädde i kraft i Finland så sent som i år!
Om vi vänder på maktanalysen på det här sättet kan en term som ”bibelbältet” till och med ses som en strategi för att klä av ett maktspråk. I fråga om äktenskapslagen talade till exempel Kristdemokraterna i vaga ordalag om barn som skulle fara illa med homosexuella föräldrar – en sorts fikonspråk vars syfte var att dölja det motståndet egentligen utgick från, nämligen en bokstavstrogen Bibelläsning om att homosexualitet är synd.
Ur detta perspektiv är det inte långsökt att tänka sig att en term som ”bibelbältet” kan användas för att synliggöra en norm och dess ursprung.
Diskussionslust
På ett lite liknande sätt väcker ett par andra av texterna i Föreställda finlandssvenskheter diskussionslust. Samtidigt är detta också en av bokens styrkor, och en slags vittnesbörd om att det finns många oskrivna perspektiv att utforska. Som sådan är boken ganska vetenskapligt hållen, men den förtjänar att läsas också utanför de folkloristiska och sociologiska sammanhang där skribenterna har sin akademiska hemvist.
Här är det i första hand maktrelationerna inom det som kallas Svenskfinland som ligger i fokus – ganska ofta är det österbottniskhet som belyses som avvikande från det normativt finlandssvenska ...