”Många myter kom på skam i Nordkorea”

”Böljande kullar, risoch majsfält. Bruna hus som avtecknar sig mot grönskande träd. Ibland vackert som i Toscana”. Så låter HBL:s och Dagens Industris förre reporter Mosse Walléns beskrivning av alla tiders sällskapsresa i Nordkorea.

– Resan tog udden av – och även förstärkte – många uppfattningar, som jag burit på om detta märkliga land. Bland annat har jag alltid haft för mig att det är brunt och sönderbränt. Så är det inte. Vi upplevde ett grönt och till synes bördigt Nordkorea.

Det är inte många som kan skryta med att ha turistat i Nordkorea, världens mest slutna land. Speciellt inte i dessa eldfängda tider.

I Pyongyang behöver man inte trängas med andra turister. En siffra som nämns är 7 000 utländska turister per år.

– Vi såg flera högljudda grupper från Kina men även norrmän, engelsmän och tyskar vid några av nationalmonumenten men annars var vi ofta de enda utlänningarna.

Wallén besökte inte Nordkorea i egenskap av journalist utan som en i en grupp på ett drygt tjugotal ”vanliga” svenskar som hade anmält sig till resebyrån Världens Resors gruppresa.

– Jag måste lova att inte skriva någonting om resan. Men det var inget tal om att jag inte skulle få ge en intervju efteråt.

– Vi fick inte heller fotografera soldater eller människor i arbete.

Och inte enskilda människor på gatan, utan att fråga om lov. Men det är ju vanlig hyfs.

Värdarna inskärpte också i gruppen att det är förbjudet att fotografera tunnelöppningarna i metron. Ett förbud som kan te sig lite förbryllande.

Att resa till Nordkorea är inte alls en så komplicerad och utdragen process som man kunde tro.

– Jag hade talat om att åka i många år, men det hade bara aldrig blivit av. I somras bestämde jag mig äntligen och kontaktade resebyrån. En månad senare fick jag beskedet att jag har en plats i gruppen.

Största delen var medelålders herrar ur olika yrkesgrupper.

– En lärare, en ekonomichef, en massör ... jag var den enda journalisten, vilket jag inte ville sticka under stol med. Jag tyckte det var bäst att inte åka under falsk flagg.

– En i gruppen var rullstolsburen

Guiderna svarade att det inte existerar någon svält som ens liknar den som existerade på 90-talet men att det fanns skillnader i levnadsstandarden mellan dem som bodde i Pyongyang och dem som bodde ute på landsbygden.

och det väckte uppmärksamhet och nyfikenhet hos lokalbefolkningen. Jag såg bara en annan rullstolsburen person under resan. Han var också utlänning. Nästan ingen av de offentliga byggnader som vi besökte hade planerats för funktionshindrade.

Wallén såg Nordkorea ur sällskapsresenärens synvinkel. Gruppresan inföll strax efter vätebombssprängningen och den första missilen som nordkoreanerna avfyrade över Japan. Det kunde ha omintetgjort hela resan.

– Svenska UD utfärdade en rekommendation om att svenskar inte bör besöka landet, men till all lycka först efter att vårt plan hade hunnit lyfta från Peking i Kina mot Pyongyang. Annars hade vi troligen tvingats avstå besöket i Nordkorea eftersom inga svenska reseförsäkringar gäller om myndigheterna utfärdat en sådan rekommendation.

Ointresserade av Donner

På den moderna flygplatsen i Pyongyang rådde ingen trängsel och inte heller i tullen var man övernitisk.

– De rotade lite förstrött i bagaget och ville veta vad man hade för böcker med sig. Jag hade Jörn Donners SuomiFinland – och den var de inte det minsta intresserade av.

Gruppen anfördes av en svensk reseledare och två lokala guider från den statliga turistbyrån.

– Söta och trevliga unga kvinnor som talade en mycket bra engelska och försökte besvara alla frågor. Vi hade olika åsikt om vilken sida som startade Koreakriget, men konstaterade att jag hade lärt mig en sak i min skola och de hade lärt sig en annan sak i sin.

Gruppen inkvarterades i ett 47våningshotell med roterande restaurang högst uppe.

– Hotellet var väldigt rent, men aningen slitet.

– Det fanns hissar både invändigt och utvändigt. Allt vi åt var jättegott. Vi åt på olika restauranger varje dag, ibland enklare och ibland finare. En kväll åt vi på ett ställe där man själv stekte ankbröst vid bordet. Maten var oftast densamma men tillredd på olika sätt. Vi började med fisk och gurka med en god dressing, typisk koreansk kimchi, kött, ris, soppa och bröd.

– Till det drack man lokalt öl. I hotellbaren hade de ett eget minibryggeri med apparaturen inköpt från en pub i England.

– Veterligen var det ingen av oss som drabbades av några magbobbor under hela resan.

Attraktioner

Några dagar bar det av ut på landsbygden, som överraskade besökarna med sin skönhet.

– Vi körde längs en åttafilig autostrada till de enorma damm och slusskonstruktionerna i Nampo vid Gula havet. Motorvägen var i ett urdåligt skick och bussen hade slitna stötdämpare. Det skakade och smällde. Men vi var ganska ensamma på vägen och mötte bara femsex bilar i timmen. Man kunde se familjer som hade picknick – på motorvägen.

En dag gick resan till den gamla huvudstaden Kaesong, en resa ge nom en lantlig idyll bestående av kullar, byar och enorma risfält.

Gruppen övernattade på traditionellt vis på madrasser i små hus vid kanalkanten.

På programmet stod ett besök vid gränsstationen mellan Nordoch Sydkorea där gruppen kunde kliva in i den gemensamma säkerhetszonen.

Till de obligatoriska sevärdheterna i Pyongyang hörde också mausoleet med de stora ledarna Kim IlSung och Kim Jong-Il.

– Det var en enorm anläggning och före besöket fick vi direktiv om att vara tillbörligt klädda och uppföra oss värdigt, vilket ju är ganska självklart på en begravningsplats.

Resenärerna fick passera en skoreningsstation och på ett annat ställe blåstes håret rent på var och en. Besökarna fick order om att hedra de balsamerade ledarna med en bugning.

– Efter att ha sett far och son på lit de parade fick vi besöka andra salar med bland annat Kim IlSungs bil, sonen Kim JungIls lyxjakt och de personligt inredda tågvagnar de två använt för sina resor i landet.

Till sevärdheterna hörde också två palats uppe i de ”Mysteriska dofternas berg” ett hundratal kilometer norr om Pyongyang. Bergen