Från en herrgård i Lempäälä
Tant Raini kom från Lempäälä. Hennes hår hade samma färg som den halvmörka lägenheten där familjen bodde, inte långt från Kumo älvstrand. Tant Raini var säkert inte särdeles förtjust i att blanka dörrhandtag, skura slaskhinken, städa eller inreda sitt hem. Sovrummet med en mycket personlig form dominerades av ett enormt röntgenskåp i trä som hennes man röntgenläkaren, farbror Axel hade tagit in att användas som klädkammare.
Tant Raini hade ett musikstycke som hon tyckte om och det var Erkki Melartins Törnrosamarsch. Medan klasskamraten och jag spelade schack i vardagsrummet med utsikt över kyrkan med gjutjärnstornet, satte hon sig ner vid pianot. Hennes gråvitrutiga klänning gick ner till vristerna och hon kastade huvudet dramatiskt tillbaka och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen var spända som om hon lyssnade efter något, som kom till henne från ett avlägset fjärran. Hon placerade högra foten på pedalen, höjde armarna och attackerade tangenterna.
Tant Raini kom aldrig för nära, men hon serverade oss rågbröd rostat i ugn. Som flicka hette hon Pastell. Heter man Pastell måste man vara av konstnärssläkt och bo på en herrgård, inbillade jag mig. Min fantasi kunde på den tiden ta mig dit min kunskap om världen räckte till och där låg ett skimmer över Lempäälä.
En septemberdag i vemodets och förändringens månad ilar tåget mot Tavastland. Mörka åsar höjer sig vid horisonten. Tåget söker sig förbi slingrande blygråa sjöar och dimhöljda fält och jag är i Lempäälä. Min kunskap om platsen är större nu. De äldsta fynden härstammar från stenåldern, fornlämningar efter järnåldersbosättningar har påträffats och flera herrgårdar är utspridda mitt bland djupa barrskogshav och sjöar. Kanske tant Raini kom från en av dem.
Lempäälä är också den uppburna poeten Bertel Gripenbergs hemtrakt, där han skrev en del av sina vackra landskapsdikter. I dikterna från frihetskriget prisar han den vita sidan. I Lempäälä kallas 1918 för skräckens år då orten på grund av det goda militärstrategiska läget blev krigsskådeplats och fick betala ett högt pris under de rödas utbrytningsförsök från det inringade Tammerfors.
Bakom gråstenskyrkan med granitblock i murarna och ett brant spetsigt tak lyser himlaranden röd. Tant Rainis bröllopskyrka, kanske? Jag undrar varför hon alltid spelade samma Törnrosamarsch. Hade hon svårt att slå rot i Björneborg med en stadsplan i rutmönster i det platta Satakuntalandskapet. Var bröllopsmarschen för henne en sorgemarsch svept i resignationens vemod?