Hotbild om skarven är nog verklig

I min insändare (HBL 14.9) försökte jag ge en realistisk, men föga politiskt korrekt, bild av skarvproblematiken i de finländska kustvattnen. Jag ville försöka öppna ögonen hos myndigheter, miljöorganisationer och vanligt folk. Summan av kardemumman var att skarvproblemet är mycket större än vi vill, och vågar, tro. Och, som väntat, dyker Bernt Nordman, verksamhetsledare vid den relativt lilla men ljudliga föreningen Natur och Miljö, upp som gubben ur lådan och upprepar sina blåögda och politiskt korrekta ståndpunkter och sopar fakta under mattan, ofta med ett förmanande finger mot undertecknad (HBL 16.9). Jag undanber mig personliga angrepp och vill påpeka att det inte handlar om Rune Frants – det handlar om skarven.

Några kommentarer. Skarven är ingen naturlig del och ingen marginell faktor i vår unika skärgård. Jag kallade skarven en ”marodör”. Jag kunde ha använt andra ord som ”invasiv predator”. Skarven är sannolikt det största enskilda hotet mot den ekologiska och socioekonomiska balansen i vår skärgård i modern tid.

Titta på siffrorna: Den explosionsartade tillväxten under det senaste decenniet, 25 000 häckande par. Det totala antalet skarvar är kanske 200 000, eftersom de 3-4 generationerna unga icke-könsmogna individerna är många gånger fler än de häckande paren. Mängden fisk skarvarna tillsammans äter är större än mängden fisk som fångas för konsumtion. Det är bara en tidsfråga innan de invaderar de större insjöarna som de redan gjort i Sverige och Baltikum. De första observationerna har gjorts i Saimen och andra insjöar i södra Finland.

Undantagstillstånd och åtgärder. Det måste strävas efter en konstruktiv dialog mellan ansökare och myndigheter. Den rituella dansen runt tillstånd och åtgärder måste avslutas.

Ansökningsproceduren har blivit ett juridiskt och politiskt skuggspel med för liten förankring i verkligheten. Åtgärdsmöjligheterna har hittills varit praktiskt taget bara för syns skull. Åtgärdernas effektivitet har minimaliserats av finurliga begränsningar när det gäller startdatum och antal för äggbehandling och skyddsjakt. Det nya direktivet (YM6/5713/2106) bjuder nya möjligheter. I grannländerna behandlas ansökningarna på några veckor, i Finland räcker det flera månader. Här kunde man göra behandlingen mera effektiv och således spara en del pengar i personalbristens tider.

Den österbottniska samarbetsgruppens arbete pågår intensivt trots att klyftan mellan de olika intressenterna är stor. Tyvärr försvåras arbetet av att det finns deltagare i gruppen som inte har anknytning till regionen och dess problem.

Jag ville, och vill, bidra till en realistisk syn på skarvproblemet i hela Östersjöområdet. Finland måste lojalt delta och samarbeta i ett internationellt nätverk som har som mål att skydda naturen och de socioekonomiska aspekterna i Östersjöområdet.