Olika aspekter på Brahms
●●Radions symfoniorkester i Musikhuset 20.9. Dirigent: Andrew Manze. Solist: Francesco Piemontesi, piano. Parry, Mozart, Brahms/ Schönberg.
Sällan hör man ett så själfullt och, till synes, mödolöst Mozartspel som i onsdags i Musikhuset. 34-årige schweizaren Francesco Piemontesi är känd som en lika tekniskt briljant som stilmedveten Mozartpianist, även om han självfallet har även en mängd andra strängar på sin lyra, och han gjorde sannerligen ingen besviken.
Ett stilrenare och smakfullare Mozartmusicerande får man leta efter med ljus och lykta och Piemontesi lockade maximalt med läckert subtila klangliga schatteringar ur Steinwayen. Den självklara lättheten och elegansen var ständigt närvarande och spelet gav aldrig någonsin ett ytligt eller rutinmässigt intryck.
När även kvällens dirigent, Andrew Manze, är en Mozartspecialist av rang var det bäddat för en skön stund. I den sista, alltför sällan spelade B-durkonserten K 595 lever Mozart om någonstans upp till den så träffande formulerade egenskapen ”att le mellan tårar”. Den i harmoniskt hänseende stundom förbluffande avancerade musiken är tillika ömsint vemodig med ett stänk av sorgmod och uppslup- pet glättig utan att ändå ta något för givet.
Den engelske äldre musikexperten och violinisten Manze är en härlig musiker, som besitter en beundransvärt bred estetisk referensram och hans version av Arnold Schönbergs geniala orkesterarrangemang av husguden Brahms pianokvartett i g-moll kändes mitt i prick såväl vad tempon som allmänt uttryck beträffar.
Schönberg tar sig ställvis avsevärda klangliga friheter – han nyttjar bland annat xylofon liksom diverse övriga stilvidriga slagverk och stråktekniska spelsätt – men har det oaktat en osviklig känsla för Brahms sätt att skriva för orkester och tar i den hårt svängande Rondo alla zingarese-finalen ut svängarna på ett helt oemotståndligt sätt.
Schönberg var inte konsertens enda Brahmsfreak. Så var även Manzes landsman Hubert Parry (1848-1918), vars Elegy for Brahms är ett utomordentligt stämningsfullt stycke som påminner om att Elgar givetvis inte uppstod ur intet. Manze hade här, liksom under kvällen överlag, full kontroll över sina mestadels utomordentligt välspelande radiosymfoniker, som tycktes trivas ypperligt i hans och kvällens tonsättares sällskap.