Pasi Mustonen Mustonen skrotade föråldrat tankesätt
Då för över tre år sedan tog uppdraget som chefstränare för damernas hockeylandslag kände han genast att allt inte står rätt till.
Våren 2014 avslutade Damlejonen sin tredje raka säsong utan stortävlingsmedaljer med två VM-fjärdeplatser och OS-floppen från Sotji i färskt minne. Landslaget som dittills tagit tio VM- och två OS-brons fungerade inte och man anställde en ny chefstränare: Pasi Mustonen.
– Då jag tog posten hade jag på känn att en ändring måste ske och jag fick en bekräftelse hösten därpå. Det gick inte att utveckla laget i den omgivningen. Vi kunde ha fortsatt kämpa och sprattla mot de övriga europeiska lagen men det hade varit omöjligt att utmana världstoppen, säger Mustonen.
Medaljtorkan och djupdykningen i OS hade Damlejonen nere för räkning och laget var splittrat.
– Det fanns tecken av en mobbningskultur. Spelarna mådde inte bra och i en sådan omgivning kan man inte utöva toppidrott. Tillsammans med ledningsgruppen konstaterade vi att en förändring måste ske och vi tog vidare ärendet till förbundet. Något måste hända även om det inte skulle gå smärtfritt.
En ny verksamhetskultur infördes där individen och samhörigheten var i fokus men samtidigt krävdes det mer av spelarna.
– Det är klart för spelarna vad som krävs av dem och hur de ska träna och bete sig.
Att det inte skulle gå smärtfritt hade Mustonen rätt i. Ibland dök konflikter upp mellan spelare och tränare, med incidenten där stjärnmålvakten Noora Räty fick lämna landslaget som mest kända exempel. Det var bittra kommentarer och skandalösa rubriker då Mustonen inte tog ut Räty till VM 2016, men hösten därpå var Räty åter i blåvitt och hon bidrog starkt till VM-bronset i våras. Episoden var ett exempel på att de strikta reglerna rör alla i laget.
– Det har hänt att spelare läggs på ”timeout”. Dörren till landslaget sluts men sätts inte i lås. Det finns spelare som sedan knackat på dörren och bett om att få en ny chans och nu tillhör de till lagets nyckelspelare, säger Mustonen.
Kommit över mental tröskel
I VM i Plymouth i våras skrev Finland hockeyhistoria då man slog Kanada. Mustonen ser en klar länk mellan segern och den nya verksamhetsmodellen.
– Att vi vann Kanada var en direkt följd av den nya verksamhetskulturen. Segerprocenten i fjol var strålande: 76. Det fanns tecken på en stigande trend under den andra halvan av säsongen 2015-16. Men förra säsongen var den första väldigt harmoniska säsongen.
Mustonen har märkt skillnaden som Kanada-segern gjort i laget.
– Framför allt vet nu varje spelare att vi kan slå Kanada. Det betyder inte att vi gör det sex-sju gånger av tio matcher, men då chanserna förr var noll av tio så är den nu två-tre av tio. Det var en mental tröskel som vi kommit över.
Men skillnaden till stornationerna Kanada och USA är ännu enorm, påminner Mustonen på tröskeln till OS-säsongen.
– Visst är Kanada långt framför oss som ett hockeyland. Damerna spelar som proffs, även om de inte blir rika på det, och de har 90 000 spelare då vi har 4 000. Men det finns andra grejer som vi är bättre på, exempelvis just verksamhetskulturen. Vi är organiserade och vi sporrar varandra, säger han.
Kanadas och USA:s resurser överlägsna
I OS i Pyeongchang siktar Finland på medalj igen, men segern över Kanada har inte lett till något storhetsvansinne. Nordamerikanerna har i skrivande stund redan haft en aktiv landslagsverksamhet i gång i över en månad och USA och Kanada storsatsar alltid inför OS. Utgångsläget är att de två möts i finalen, som de gjort i alla OS sedan Nagano utom i Turin 2006 då Tre Kronor stod för damhockeyhistorians jätteskräll i semifinalen mot USA.
– Det finns ingen tvekan om vilka lag som är favoriter. Under en OS-säsong samlas kanadensarna redan i augusti och då jobbar de heltid med en lön på 4 000 kanadensiska dollar per månad. De nordamerikanska nationerna rycker ifrån i år.
– Att vi slog Kanada bildar ingen extra stress inför OS. Vi vet att det fortfarande är svårt att slå dem. Man måste minnas att vi måste lyckas bra för att över huvud taget vinna en OSmedalj.
Mustonens och landslagets resa mot medaljer av ädlare valörer är ett långsiktigt projekt. Mustonen medger att en finalplats i OS sitter grymt hårt åt och att finalchansen i VM de kommande åren är ett mer realistiskt mål. Men allt är möjligt.
– Vi har en chans att vinna den allra mest glänsande medaljen om stjärnorna står rätt.
”Ett chauvinistiskt samhälle”
Där kanadensarna och amerikanerna kan satsa allt på februari 2018 på heltid stödda av staten är läget i Finland annorlunda. Visserligen samlas landslaget under nästan hundra dagar före OS jämfört med övriga säsongers dryga sextio dagar men skillnaden är som dag och natt. Klasskillnaderna både mellan och inom lagen är stora och bristen på högklassig träning finns.
Mustonen och hans team har också infört ett system där damspelarna tränar med sin klubbs pojkjuniorlag. Jämförelsevis spelar nordamerikanskorna regelbundet mot juniorkillar.
– Målet är att det i damlandslaget inte finns en enda spelare som inte regelbundet tränar med C- eller Bpojkjuniorer.
En ideologi som inte alltid har vind i seglen i tämligen konservativa Hockeyfinland.
– Det finns klubbar där man helst inte ser att damer och pojkjuniorer tränar tillsammans. Vi försöker lösa det och läget är för tillfället bra, men inte helt felfritt, säger Mustonen.
Till Damlejonens motståndare under landslagsläger hör nyländska klubben KJT, med rötter i Tusby och Kervo.
– KJT har varit en oersättlig sparrningspartner. Klubben och deras killar är otroliga, säger Mustonen tacksamt.
Mustonen är nöjd med hur flera klubbar i herrarnas liga visat intresse för att ha ett damhockeylag. Han önskar att klubbarna skulle se ett damlag och dess framgång som ett mervärde och att klubbarna i framtiden skulle täcka damlagets kostnader i stället för att damerna själv skulle vara tvungna att betala för hockeyn.
I Sverige måste klubbarna för att alls få tillåtelse att spela på någon av de tre högsta serienivåerna också satsa på damer och juniorer. Flera finländska landslagsdamer spelar i Svenska damhockeyligan (SDHL).
– Det här är ett chauvinistiskt samhälle. Vi är fem, sex, kanske sju år efter utvecklingen i Sverige.