Den rikssvenska blicken
Recension En bok om nordens litteratur borde egentligen inte skrivas av nordbor. Den borde skrivas av de bästa icke-nordiska skandinavisterna.
Margareta Petersson och Richard Schönström (red.)
Nordens litteratur Studentlitteratur 2017
När jag såg att det skulle komma ut en nordisk litteraturhistoria blev jag glad. Här, tänkte jag, är något att visa alla de nationalistiska isolationister som förnekar den långa nordiska historia som så kraftigt bidragit till att forma vårt land. Nu, när jag får Nordens litteraturimin hand inser jag att Finland inte ärmed. Visst, det finns ett appendix, en kunnig och välskriven artikel av Kristina Malmio om Finlands litteratur. Liknande påhängharden isländska, grön- ländska●och●samiska●litteraturen● beståtts.●Men●den●sammanhängande●berättelsen●om●den●nordiska●litteraturen●handlar●om●Sverige●och● Danmark,●med●avstickare●till●Norge●ibland.
Fast●egentligen●är●också●detta●en● överdrift.●Främst●är●boken●en●svensk● litteraturhistoria●med●hänvisningar●till●(två●av)●grannländerna.●Perspektiven●och●problemställningarna●utgår●från●den●svenska●litteraturen.●Vilket●redaktörerna●Margareta Petersson●och●Richard Schönström● säger●redan●i●inledningen:
”Svensk litteratur får större utrymme än de andra nordiska litteraturerna och vår blick på dessa präglas av den svenska utgångspunkten.” Redaktörerna förklarar: ”När svensk litteratur ses ur ett sådant perspektiv kan den ses som på en gång välkänd och ny.”
Projektet misslyckas
En ”nordisk” litteraturhistoria för att få syn på Sveriges litteratur alltså. Projektet misslyckades, kan jag säga. Den svenska litteraturen framstår som precis den samma gamla (förutom att kvinnorna lovvärt nog ges mera utrymme än tidigare). Ibland får vi veta att danskarna skrev likadant som, eller olikt, sina svenska kolleger. Vad det berättar förblir mer oklart.
För detta skall inte litteraturhistoriens enskilda bidragsgivare lastas. Artiklarna håller fram till 1900-talet – sen blir det sämre – hög nivå. De är kunskapsrika och välformulerade. Men det är svårt att förstå hur förlaget resonerat när syftet med boken formulerats. Det råder ingen brist på svenska litteraturhistorier. Det mesta som står i Nordens litteratur kan inhämtas på annat håll, ofta skrivet av samma personer.
Redaktörerna påpekar att det är oklart vad Norden i kulturell mening egentligen är. Gränserna och de politiska förhållandena har växlat och man kan inte utgå från att de nordiska författarna läst varandra. Men oftast har väl Norden präglats av en tillämpning av det som dominerat kulturen för dagen i Frankrike eller Tyskland, vilket är ett förenande drag.
Richard Schönström får hjälp av de faktiska förhållandena i sitt avsnitt om det moderna genombrottet på 1880-talet då Georg Brandes,Henrik Ibsen, August Strindberg och de andra för ett snabbt förbiilande ögonblick faktiskt skapade den syntes som är en nordisk litteratur.
Norden som givande part
Vid två tillfällen har Norden varit givande part i det som Goethe kallade världslitteraturen och det är knappast en slump att de avsnitten hör till bokens bästa. Lars Lönnroth skriver med sådan elegans om den fornisländska litteraturen att man först småningom inser hur mycket man lär sig. Och Richard Schönström får hjälp av de faktiska förhållandena i sitt avsnitt om det moderna genombrottet på 1880-talet då Georg Brandes,Henrik Ibsen, August Strindberg och de andra för ett snabbt förbiilande ögonblick faktiskt skapade den syntes som är en nordisk litteratur. Men detta var också ett tillfälle då den finska litteraturen – Minna Canth, Juhani Aho – var som mest involverad i nordiska sammanhang. Av det syns ingenting i Schönströms artikel (men nog i Malmios).
Alla som funderat över hur en litteraturhistoria är upplagd inser att det är mycket svårt att avgöra vem som ska få vara med. Det geniala står mot det representativa, undantaget mot regeln. Petersson och Schönström väljer uttryckligen regeln, och om det är inte mycket att säga utom att det blir svårare ju närmare nuet man kommer. Överblicken saknas. Här saknas också många verkligt betydande författare, ibland av svårbegripliga skäl. Men det är anmärkningsvärt att de som skriver om barn- och ungdomslitteraturen tycks ha fått andra instruktioner. I deras avsnitt kommer namnen emot läsaren som hagelsvärmar, ofta nog ur ickespecialistens perspektiv alldeles okända namn.
Vi sitter fast i vårt eget
Under läsningen har jag tänkt på att en bok om nordens litteratur egentligen inte borde skrivas av nordbor. Vi sitter alla fast i våra egna språk och litteraturer. Inte ens om utgångspunkten vore mer rimlig än här är det sagt att resultatet blev bättre. Det finns en grupp av forskare som ofta alldeles naturligt ser Norden som en helhet, vars kunskaper är häpnadsväckande stora och som har förmåga att relatera våra litteraturer till omvärlden och upptäcka vad som är intressant. Det är de bästa ickenordiska skandinavisterna. Ur deras skara borde vi söka hjälp för att få en helhetssyn på den kultur som vi alla både hör till och inte hör till.
Som det nu är påminner mig Nordens litteratur om när jag ingick i redaktionen för en finlandssvensk litteraturhistoria för länge sen. När boken väl kom ut fick den kritik av en namnkunnig rikssvensk recensent i en stor rikssvensk morgontidning. Felet var, skrev han, att vi tagit alldeles för lite hänsyn till vilka finlandssvenska skribenter som på något sätt hade påverkat den rikssvenska litteraturen.