Svag bok av bra författare
Huvudpersonen i Utan logik i Kassel blir genom jagperspektivet poserande i stället för mångbottnad.
Enrique Vila–Matas är en av Spaniens mest kända nutidsförfattare. Han har ett ofta finurligt språk, och har skrivit romaner med en intrig som hinner överraska läsaren flera gånger under läsningens gång. Men Utan logik i Kassel, som nyligen har utkommit på svenska, är för mig en besvikelse.
Författaren Enrique som är i 60-årsåldern och kommer från Barcelona, blir ombedd att delta i konstutställningen Kassel Documenta 13. Det han ska göra är sitta på en kinarestaurang och skriva, och tala med människor som eventuellt är intresserade av vad texten handlar om. Han behöver mycket övertalning men åker.
Enriques dygn är skoningslöst indelade på ett sådant sätt att han alltid är glad när han vaknar, när det börjar skymma blir han deprimerad och ångestfylld vilket pågår till gryningen när han äntligen somnar. I Kassel är han överlag lycklig på kvällarna och nätterna också.
Den här staden, som under nazitiden var centrum för vapenindustri och sedan bombades sönder nästan helt, fick efter kriget ett nytt liv som forum för nutidskonst, vart 7:e (på senare tid vart 5:e) år. Jagpersonen har fått ett hotellrum från vilket han kan se Tino Sehgals installation ”This Variation”, som består av ett mörkt rum där dansare rör sig och ibland snuddar vid besökaren. Det här verket fascinerar honom, liksom ett av Ryan Gander som består av en luftström. Han återvänder ofta till dem.
Bokens största förtjänst är de essäistiska partier där man gör konstvandringar, särskilt om man som jagpersonen är intresserad av konstens och landskapets ”teoretiska potential”.
Den stora slutklämmen i berättelsen är att Enrique håller ett föredrag. Som än en gång upprepar alla de kloka men förutsägbara sanningar som har upptagit stora delar av boken ända från början. Det vill säga att konsten behövs för att försöka rädda världen.
Jagformen problematisk
Det grundläggande problemet är kanske att Utan logik i Kassel är skriven i jagform. Beskriven utifrån, i tredje person kan en romanfigur bli mer intressant när hen beter sig excentriskt på ett sätt som för läsaren kan handla antingen om mental kris eller absurd humor, eller båda två. Urexemplet på detta är Miguel de Cervantes framställning av Don Quijotes personlighet, som genom århundradena har fortsatt sysselsätta läsarna. Jag undrar om någon kan föreställa sig den boken berättad i första person?
Författaren i Utan logik i Kassel blir genom jagperspektivet poserande i stället för mångbottnad. Han antyder att han har ett kaos inom sig, talar om sin ”schavott” som går ut på att han måste sitta på restaurangen och skriva. (Det går för långt, ”skampåle” kunde jag ha smält.) De väderkvarnar han slåss mot blir aldrig synliga. Enrique verkar snegla mot sina tänkta läsare när han rör sig i Kassel, och hela tiden hoppfullt fråga dem ”är jag inte småtokig?”
Läsaren förstår att konsten och Kassel har haft en terapeutisk inverkan på huvudpersonen, men får inte på något djupare sätt ta del av vad som sker i honom.
Översättningen till svenska är skicklig, den återger på gott och ont författarens medvetet slängiga uttryck.