Laestadius som mordutredare
Det dröjde innan han vågade gå in och peta på ikonen Lars Levi Laestadius. Men när Mikael Niemi fick infallet att låta den berömde väckelsepredikanten lösa ett mord släppte ängsligheten. Resultatet blev romanen Koka björn.
I Mikael Niemis nya roman ägnar sig predikanten Lars Levi Laestadius åt att lösa ett mord.
Omslagsbilden säger en hel del om Mikael Niemis förhållande till sanningen.
I vad som ser ut som en 1800-talsmålning syns två män i en urskog – i förgrunden växer några oansenliga vita blommor. Fjällsippa, skulle det vara, enligt omslagsmakaren CarlAndré Beckston. Det var bara ett fel.
– Fjällsippan växer inte i skog. Men då sade jag till honom att om du ändrar bladen förslagsvis till maskrosblad, då funkar det, för då blir det en växt som inte finns, berättar Mikael Niemi.
Fiktionen tar över
På samma sätt skulle man kanske kunna beskriva Mikael Niemis förhållningssätt till Lars Levi Laestadius i romanen. Prästen, botanikern och väckelseledaren från 1800-talet skildras med respekt, inlevelse och historisk ackuratess – men på en avgörande punkt tar fiktionen över. Laestadius löste aldrig några mord, men i Koka björn har han förvandlats till en skarpsint kriminaltekniker med drag av såväl Sherlock Holmes som Hercule Poirot.
– Problemet med Laestadius är att han har beskrivits så mycket. 1999 utsågs han till Årtusendets norrbottning i Norrbottenskuriren. Jag har blivit Årets norrbottning i samma tidning, men han blev alltså årtusendets. Han har blivit beskriven romanmässigt, teologiskt, det finns böcker i alla möjliga genrer, i en är han något slags 68-agitator och lite vänster – sådan var han ju verkligen inte. Så jag tyckte att jag kunde ta mig den här friheten.
Prosten som Laestadius mestadels får heta i boken har följt Mikael Niemi i hela hans liv. Niemis föräldrahem låg drygt 100 meter från huset där Laestadius dog 1861 och 150 meter från hans grav. Mikael Niemis mamma brukade ibland guida turister i väckelseledarens fotspår.
Samepojken är berättare
Om mordgåtan var en viktig ingrediens i boken var valet av berättare minst lika betydelsefullt. I Koka björn förs handlingen framåt av samepojken Jussi, som är ett slags fosterbarn åt prästen. Jussi är född och uppvuxen i ren misär, men lär sig under tiden hos familjen Laestadius att läsa och skriva – och tar till sist makten över sin egen historia.
– Ja, absolut. Laestadius var ju samisk själv, både på mammans och pappans linjer fanns det samesläkt. Han var väl insatt i det samiska tänkandet, identifierade sig med samer och kände kärlek till dem. Det delar vi. Jag har också samesläkt. Min mormor var helsame och jag har rösträtt i Sametinget, så jag har bestämt mig för att bevara den delen av arvet.
Komik och melankoli
Om det finns ett komiskt och absurt stråk i Koka björn vägs det upp av en djup melankoli, på gränsen till sorg. Under skrivandet gick både Mikael Niemis mor och far bort. Båda var gamla och dödsfallen var inte oväntade – men sorgen och saknaden var ändå överväldigande.
– När jag skrev tömde jag samtidigt mina föräldrars hus, de hade var sitt eftersom de hade skilt sig. Jag har alltså inte bara hanterat deras begravningar utan också tömt deras hem. Det är också ett sätt att ta farväl av människor. Det allra svåraste var bokhyllorna – eftersom jag är bokälskare – och i min mors bokhyllor hittade jag många böcker om Laestadius.
Att Mikael Niemis mor hade uppskattat Koka björn är han säker på. Men hade prästen själv gillat att figurera i en bok av det här slaget?
– Jag tror faktiskt det. Han hade nog varit lite spydig och vass i sina kommentarer mot mig, för det var hans natur. Men hade han sagt något dräpande, vad hade jag svarat då? ”Den som är utan skuld må kasta den första stenen”, kanske, och så hade vi suttit och käbblat ett tag.