Begränsas yttrandefriheten till kritik mot statsmakten?

Enligt biskop Björn Vikström (I dag 15.9.) berör yttrandefriheten relationen mellan individen och statsmakten, men inte relationen mellan individen och andra människor. Individen får alltså uttrycka åsikter och övertygelser, utan censur, såvida de beträffar statsmakten. Men om de beträffar andra människor, ja, då är det annorlunda. Man får inte – i yttrandefrihetens namn – svartmåla eller angripa andra människor.

Det låter förnuftigt. Men i praktiken är det svårt att hålla reda på vilkendera relation man har att göra med. Till exempel kan det sägas att statsminister Juha Sipilä är eller representerar statsmakten. Men han är också en människa. Minnas bör att om en demonstrant går på gatan med plakatet ”Eroa Sipilä” (fi.), så kan det tolkas på två sätt. Antingen uppmanas Sipilä att avgå från ministerposten eller så föreslås det att han skiljer sig från sin fru.

”Statsmakten” är ett begrepp, inte något konkret man kan ta i. I praktiken är det alltid människor man har att göra med. Om man uttrycker ”åsikter och övertygelser” om migrationsverket, som är en del av statsmakten, så beträffar det helt klart vad ”andra människor”, nämligen migrationsverkets personal, gör. Så enligt biskop Vikström är det både fritt och inte fritt att yttra sig om migrationsverket.

Å andra sidan finns det massor av saker som inte, åtminstone inte vid första påseende, tycks vara varken statsmakten eller ”andra människor”. Om man skriver eller talar till exempel om klimatförändring, så är det inte statsmakten. Inte heller är det andra människor, det är ju ett rent fysikaliskt fenomen. Så det borde vara helt okej att yttra sig fritt om saken. Men vänta. Om man tycker – som många gör – att det är människor som är orsaken till klimatförändringen, så upphör friheten enligt biskop Vikström. Dessa ”andra människor” får man ju inte yttra sig fritt om.

Det gläder mig att min kolumn har gett upphov till fortsatt kritisk reflektion. Jag håller naturligtvis med om att gränsdragningarna inte är entydiga.

Men jag hävdar fortfarande att yttrandefriheten berör individens rätt att utan rädsla för sanktioner från myndigheternas sida framföra sina åsikter i offentligheten. Däremot ger den inte rätt att svartmåla, kränka eller uppvigla till våld mot folkgrupper eller enskilda personer, såsom till exempel statsministern, övriga politiker eller tjänstemän.

Ifråga om exemplet klimatförändring skall var och en ha möjlighet att framföra sina åsikter för eller emot människans inverkan på klimatet, och även argumentera för vilka typer av mänsklig verksamhet som man anser vara speciellt skadlig för miljön.

Man har däremot inte rätt att gå till personangrepp genom att till exempel hävda att motparten är oärlig, korrumperad eller medvetet förfalskar vetenskapliga rön – åtminstone inte utan mycket starka bevis.