Med hökblick på mänsklighetens misär
Intervju Sinéad Obrey är en blyg ung kvinna bakom ett modigt diktverk, klara drömmar och ett eget uttryckssätt. Som 17-åring skickade hon in sina dikter till Förlaget i hopp om att få feedback. Ett och ett halvt år senare pryder Ulla Donners vackra omslag
– Jag är inte en så färggrann person, som du ser. Därför kunde jag bara tänka mig en bok i svartvitt, säger Sinéad Obrey.
Fågeltankens pärm pryds av en hand av rötter eller vener, med inslag av fjädrar.
– Folk har olika åsikter om vad titeln betyder. För mig handlar boken väldigt mycket om mänskligheten och hur vi beter oss gentemot varandra. Vad skulle en fågel tänka om den svävade ovanför oss, förklarar Obrey.
Sinéad Obrey välkomnar tolkningar och oliktänkande, trots att hon tycker att vissa recensioner har varit lite väl fördomsfulla.
– Efter att du har gett ut din text är den läsarens. Det står jag väldigt starkt fast vid.
Många har hängt upp sig vid hennes ålder, som hon själv tonar ner.
– Jag vill inte att min ålder ska förknippas med mina texter. Hur gammal jag är har inte någonting med saken att göra.
Recensenter har kategoriserat diktverket som en tonårsbok som handlar om att växa upp, vilket inte stämmer.
– Fågeltanken handlar om att växa som människa, men inte att övergå från ung till vuxen, Jag tycker att många har svårt att skilja på det.
En av de utplockade dikterna råkar vara den äldsta i samlingen, som Obrey skrev som 14-åring när hon satt på tåget.
– Små barn ställer ofta frågor som vuxna har svårt att svara på. Jag tycker inte att någon borde få uteslutas från att skriva om mänskligheten.
Obrey vill inte välja någon favorit från den 60 sidor långa samlingen.
– Dikterna är lite som mina barn, men jag utsätter dem för mer kritik än de flesta skulle göra med sina barn, säger hon med ett leende.
Konsten att vara sig själv
Sinéad Obrey berättar att föräldrarna alltid har uppmuntrat henne att följa sin egen passion och inre röst. Redan innan tonåren hade hon två drömyrken som fortfarande är aktuella: författarskapet och att fånga grovt kriminella och försöka hjälpa dem.
– Som barn följde jag inte med mord, men hade ett stort intresse för vampyrer. Mördare är som verklighetens vampyrer.
Obrey var bara elva år gammal när hon började på en skrivarkurs i Monika Fagerholms regi. Den deltog hon i varannan tisdag under fyra år.
Superlativerna är många när hon uttrycker sin tacksamhet.
– Monika har inte bara sett mig växa som författare, utan som människa. Hon har alltid varit en stor inspiration för mig.
Självändamål
Själva författarskapet kändes som en ouppnåbar dröm, och ännu större var det att bli antagen direkt.
– Det är faktiskt något som jag egentligen inte tycker om. Jag känner inte till någon författare som inte har blivit refuserad.
Obrey vill inte att andra som skickar in manus efter manus ska bli nedslagna av att hon fick ett ja redan första gången.
Sinéad Obrey är till hälften amerikanska och var i USA då hon fick svar från Förlaget.
– Jag var 17 år och ville få feedback så att jag kunde skriva bättre.
Men längst bak i hjärnan satt självklart den lilla rösten som sa att det skulle vara jätteroligt att bli antagen.
Obrey har fått höra att hon borde satsa på dikt och kort text eftersom hennes texter ofta är tunga, men hon är medveten om det och har nu utmanat sig att skriva en roman.
– Jag vill inte bara vara poet, jag vill kunna skriva i många former. För tillfället försöker jag sammanställa en roman, men den vill inte riktigt ta form.
Hon tycker att det är synd att många ser dikter som oöverkomligt svåra att skriva.
– Vissa säger att de inte kan sammanfatta känslor i några ord som blir betydelsefulla. Jag kan däremot inte förstå hur vissa kan skriva så många sidor av text, säger hon med ett skratt.
– Jag tycker att människor ska strunta i om det blir bra. Det var något jag lärde mig under skrivarkursen. Det är mycket lättare att skriva när du vet att allt inte behöver bli vettigt. Jag försökte skriva en dikt flera gånger medan jag redigerade, men jag fick inte in det jag ville säga i diktformat. Det är helt okej att misslyckas.
Depressionen som fördel
Sinéad Obrey beskriver sig som en ganska pessimistisk och mörk människa.
Dunklet genomsyrar hennes observationer, känsloliv och de sinnestillstånd som hon lägger märke till hos andra.
– Jag lider av depression och ångestsyndrom. Jag var rädd till en början för att säga det när jag visste att min bok skulle komma ut, men problemet ligger i om du inte vågar tala om det. Alla vågar säga när de har brutit ett ben, men det är mycket svårare när något är brutet i den psykiska hälsan.
Obrey säger att hon har varit deprimerad sedan barndomen och hon minns inget annat.
– Jag har tyvärr inte bara fallit i en grop, vilket gör det svårare att ta sig upp. Men om jag ens kan hjälpa en människa genom att våga tala ut, så är det värt det.
Nu vill Sinéad Obrey att Fågeltanken ska öka förståelsen bland läsarna, i synnerhet hos människor som inte vill eller vågar öppna ögonen för världen och sina egna känslor.
– Om du är en positiv människa ser du världen på ett lite annat sätt. Hur fruktansvärt det än låter, har depressionen och mentala problem hjälpt mig att skriva boken.
– Jag försöker upprätthålla en rutin just nu. Jag skriver inte varje dag, men jag ser till att berättelsen inte torkar ut.