Lyriska Schumannrariteter förgyllde jubileumskonsert
Schumanns kör- och orkesterverk är härlig musik, som borde spelas bra mycket oftare. Tillfälle gavs under Helsingfors barockorkesters 20-årsjubileumskonsert.
barock ●●Helsingfors barockorkesters 20-årsjubileumskonsert på Musikhuset 24.9. Dirigent: Aapo Häkkinen. Solister: Carolyn Sampson, sopran, Benno Schachtner, kontratenor, Werner Güra, tenor, Jonathan Sells, basbaryton, Cornelius Uhle, basbaryton. Estniska filharmoniska kammarkören. Schumann, Bach.
Visst är det intressant att det även beträffande en så känd och älskad tonsättare som Schumann är blott en liten del av produktionen som är allmänt känd och framförd. Av exempelvis liederna hör relativt få cykler till den aktiva repertoaren och den rikhaltiga och betydande produktionen för kör och orkester är, på några få undantag när, så gott som helt åsidosatt.
Vilket genidrag var det med andra ord inte av Aapo Häkkinen att, när det stundar till Helsingfors barockorkesters 20-årskonsert, satsa på två av Schumanns kör- och orkesterverk. Härlig musik, som borde spelas bra mycket oftare, och dessutom en nog så effektiv markering att ensemblens estetiska revir minsann inte slutar vid Mozarts sista symfonier.
Att låta Schumannverken omgärda Bachs expressiva kantat Herr, gehe nicht ins Gericht var därtill en lika fyndig som logisk idé. Bach hörde till Schumanns stora husgudar och kantaten hörde, liksom hans egna nu hörda kompositioner, till de verk han dirigerade i Dresden och Düsseldorf i slutet av 1840- och början av 1850-talet.
Häkkinen hade som guldkant på det hela vaskat fram en solistkvintett av ädlaste karat och vi kunde speciellt beundra Carolyn Sampsons känsligt gestaltade sopranaria i Bachkantaten. Om någon spetsade öronen för en i sammanhanget främmande, men nog så ljuv, klang berodde det på att Häkkinen valde att framföra Schumanns version av kantaten, där solooboen ersatts med klarinett.
Ärkeromantiskt stämningsmåleri
Schumann skrev under sina sex sista aktiva år (1848–53) ett tiotal mer eller mindre brett upplagda och genremässigt svårbestämbara verk för kör, solister och orkester och de nu aktuella styckena hördes, intressant nog, för första gången i Finland. Bägge var utpräglat lyriska till sin natur och den kvarttimmen långa Adventlied op. 71 visade sig vara en verklig pärla, vars frånvaro på den gängse repertoaren åtminstone delvis lär ha med den smått problematiska längden att göra.
Den verkliga rariteten var dock den tematiskt ärkeromantiskt stämningsmålande Ballade vom Pagen und der Königstochter op. 140, som med sin fyrdelade struktur och duration om drygt en halvtimme uppvisade nära nog symfoniska kvaliteter. Bland solisterna noterar vi fram- för allt pregnanta tenoren Werner Güra och ultrauttrycksfulla kontratenoren Benno Schachtner, medan Estniska filharmoniska kören imponerade med en samtidigt slank och märgfull klang.
Med en 50-personers orkester och en 27-hövdad kör på scenen var detta det största gäng Häkkinen någonsin ställt sig framför, även om det var en relativt blygsam ensemble med Schumannmått mätt. Schumann – och då inte minst den rätt kompakta instrumentationen – fungerar dock ypperligt i det mindre formatet, och med ett minimum av stråkvibrato, och klangbilden fö-
Häkkinen hade som guldkant på det hela vaskat fram en solistkvintett av ädlaste karat och vi kunde speciellt beundra Carolyn Sampsons känsligt gestaltade sopranaria i Bachkantaten. Mats Liljeroos recensent
reföll överlag fräsch och välbalanserad.
Det var onekligen ett lyckokast av Nya Kapellet, som man ursprungligen kallade sig, att 2002 utnämna Aapo Häkkinen till konstnärlig ledare. Under Häkkinens programmässigt visionära och konstnärligt gedigna ledning har Helsingfors barockorkester tagit steget till den internationella toppklassen och att man fortfarande inte anses värdig att få statsandelsbidrag är inget mindre än en skandal.