Nordisk språkjämställdhet

● De finska och isländska medlemmarna i Nordiska rådet har föreslagit att rådets arbetsordning ändras så att finska och isländska läggs till i dess § 70 som officiella arbetsspråk inom Nordiska rådet, vid sidan av norska, svenska och danska.

På utrikesministermötena gick man för cirka fem år sedan på islänningarnas förslag in för att använda engelskan som arbetsspråk. Och redan länge har de flesta finska regeringsmedlemmar föredragit att tala engelska med sina svenska kolleger. Vi kan beklaga detta – särskilt i det bilaterala samarbetet med Sverige – men vi bör inte fördöma det. Språket är ju ett kommunikationsmedel och man skall använda de medel som bäst tjänar kommunikation på ett för alla lämpligt sätt.

Vi kan inte längre ta det för givet att alla i Nordiska rådet kan flytande klara sig på något av de tre skandinaviska språken. Vi vet alla hur det är med kunskapen i svenskan hos oss. Danskan är inte heller mera det naturliga andra språket för islänningarna. Som en orsak till detta har nämnts att Kalle Anka numera har en isländsk upplaga som alla barn läser i stället för den danska Anders Anden. Hur som helst så vill största delen av islänningarna uttrycka sig på sitt modersmål eller på engelska.

De flesta svenskar har nästan lika stora svårigheter att förstå danskan som vi finnar. Det finns också studier som visar att danskt och svenskt talspråk har ständigt avlägsnat sig från varandra under det sista seklet.

● Om vi inte vill att engelskan så småningom ska ta över som arbetsspråk i det nordiska samarbetet måste vi se till, att alla fem nationella språken i de nordiska länderna är jämlika så, att alla som behöver och vill kan använda sitt modersmål i det nordiska samarbetet.

Det här är en principiell fråga. I praktiken har situationen förbättrats så, att på samtliga råds-, utskotts-, delegations- och gruppmöten finns numera vid behov simultantolkning på isländska och finska. Detta har faktiskt gett oss finländare en fördel då vi kan följa översättningen från danskan, som de stackars svenskarna måste klara utan tolkning.

Under behandlingen av vårt förslag var alla beredda att ytterligare förbättra möjligheter för islänningarna och finnarna att klara sig på sitt eget språk, så att alla skulle ha möjlighet att lämna in medlemsförslag på sitt eget språk samt att alla protokoll från möten i Nordiska rådets organ ska översättas till finska och isländska.

Detta är välkommet, men samtidigt ansåg majoriteten att man inte kunde erkänna isländskan och finskan samma ställning i arbetsordningen som de andra nordiska språken. Invändningar motiverades med ekonomiska skäl och att man inte kan göra en sådan ändring utan full vetskap om alla dess ekonomiska och andra konsekvenser.

Detta trots att vårt förslag var, att förutom de ovan redan föreslagna ändringar ”kommer man inte under de följande fem åren att öka på mängden av tolkning eller översättningar. Detta innebär att tolkningsoch översättningskostnaderna inte kommer att öka inom de följande åren. Inom fyra år görs en evaluering av situationen.”

Vad de eventuella andra följderna beträffar var min kommentar, att hade vi i Finland år 1906 väntat på en grundlig utredning av rösträttsreformens alla konsekvenser är det möjligt att vi ännu i dag inte skulle ha något parlament med allmän rösträtt.

Frågan är ännu oavgjord. Jag litar fortfarande på, att i Nordiska rådets session i november är en klar majoritet med ålänningarna i spetsen redo att godkänna förslaget om språklig jämställdhet.