En oförskräckt soloklarinettsång
soloskiva ●●Songs of Solitude Lauri Sallinen, klarinett, spelar verk av outi Tarkiainen, olivier Messiaen, Steve Reich, Luciano Berio och Franco Donatoni. (Alba)
Genren soloinstrumentverk kan, om det inte gäller tangent- eller stränginstrument, vara påfrestande för såväl exekutörer som åhörare. Det är helt enkelt vettlöst svårt att skriva för ett enstämmigt soloinstrument så att det blir meningsfullt och intressant för alla parter.
Ett modigt drag, med andra ord, av Lauri Sallinen att på sin visitkortsskiva för Alba koncentrera sig på soloverk för klarinett. Sallinen är å andra sidan en musiker som inte räds några som helst vare sig konstnärliga eller andra utmaningar och han kastar sig oförskräckt ut i de krävande mer eller mindre samtida musikvirvlarna.
Sallinen sparar inte på det känslomässiga uttrycket, som stundtals rentav förverkligas på den klangliga skönhetens och perfektionens bekostnad, men alltid så att tanken och emotionen står i ett optimalt symbiotiskt förhållande. Så till exempel i Outi Tarkiainens överraskande rigoröst avfattade Sans paroles (2012), där Sallinen hittar en mängd läckra detaljer att lyfta fram ovanom den kanske inte i sig direkt minnesvärda helheten.
Steget från Tarkiainen till soloklarinettsatsen Abîme des oiseaux ur Olivier Messiaens klassiker Quatuor pour la fin du temps (1941) är å andra sidan förvånansvärt kort och här känns varendaste ton menings- full i Sallinens noggrant utmejslade tolkning. Något som även gäller tolkningarna av Luciano Berios Lied (1983) respektive Sequenza IXa (1980), där Sallinen tycks ta de tekniska utmaningarna med något av en klackspark.
Jag har med åren blivit smått allergisk mot amerikansk minimalism – liksom samtliga övriga former av utstuderat repetitiv musik – men Steve Reichs New York Counterpoint (1985) är, jämte Franco Donatonis hyperuppsluppna Clair I (1980), en välkommen kontrast till skivans i övrigt ställvis rätt tröttande atonala melodik.
Vore det inte för Sallinens sagolikt sensitiva och expressiva musicerande kunde hans sällsynt väl formulerade verkpresentationer i sig vara en orsak att skaffa skivan. Här har vi en musiker som inte bara vet hur man skall blåsa i röret utan även förstår vad han blåser och exakt varför han blåser som han gör. Som får det hela att sjunga!