Självkritiken efter VM-guldet: ”Dålig prestation”
Paratriathlon Liisa Lilja tog en gruvlig revansch för fjärde platsen i Rio de Janeiro. – Men själva prestationen var dålig, säger hon.
Liisa Lilja blev bekant för den stora publiken i de paralympiska spelen i Rio de Janeiro då hon förlorade bronsmedaljen i triathlon med en ynka halv minut. I VM i Rotterdam utbyttes besvikelsen mot glädjetårar, då Lilja tog hem sitt första VM-guld i kategorin PT2.
– Prestationen var inget vidare. Simningen var semi-ok, cyklingen helt ok, men inte på min nivå, men jag lyckades hålla undan för de andra under löpningen, säger Lilja – som direkt medger att hon är en perfektionist. Har du någonsin varit helt nöjd efter en tävling? – Absolut inte! skrattar hon.
– Varje gång jag korsar mållinjen tänker jag till först på alla fel jag gjort. Tror inte heller jag någonsin får till en riktigt perfekt tävling.
Marko Törmänen är ansvarig för Triathlonförbundets paraidrottssektion. Han har vunnit paralympiskt silver i tandemcykling tillsammans med synskadade Jarmo Ollanketo och har en hel del insikt.
– Man vinner inte VM-guld med en dålig prestation, säger han nyktert.
– I triathlon har man förstås ibland en grymt bra dag i en av grenarna, men bara en normal dag i de två övriga grenarna.
Lilja låg tvåa efter den 750 meter långa simningen, men passerade Yukako Hata i växlingen. Det var under den tekniska, 20 kilometer långa cyklingen i Rotterdam som hon avgjorde. Vädret var uselt, med regn och kyla.
– Det gällde att vara modig. Jänkarna vågade inte köra så hårt, säger Lilja.
– Förstås krävdes det också skicklighet att hantera cykeln.
Gått framåt
Förra sommaren kraschade Lilja ordentligt under en sprinttävling i Vanda. Men det höll henne inte borta från cykeln mera än ett par dagar.
– I början hade jag dock så ont i nacken att det inte gick att titta framåt. Jag måste ha en motorcykel som körde framför mig, säger Lilja och försäkrar att hon inte blivit rädd.
– Man vinner inte VM-guld med att ta det försiktigt.
Lilja ryckte upp två minuter till sina värsta konkurrenter under cyklingen i Rotterdam, fast Storbritanniens Fran Brown kom förbi. Under den fem kilometer långa löpningen var hon dock starkare och tog sitt första VM-guld med sluttiden 1.23.30.
– Det var inte någon perfekt dag. Kylan gjorde förstås att det var svårt att få ut all effekt ur musklerna, men löpningen har inte varit riktigt bra under hela säsongen, säger hon.
– Simningen och cyklingen har gått framåt.
Utvecklingen syns också i resultaten: Lilja har vunnit två deltävlingar och varit trea en gång i världscupen eller World Paratriathlon Series under den här säsongen. Hon vann också EM-guld i Kitzbühel i juni och i september alltså VM-guld.
– Jag har varit betydligt mera på läger den här säsongen. Arton veckor, först i januari–februari med friidrottarna och senare i Spanien. Det har också blivit mera tävlingar – fast det är påfrestande och tungt att resa ger det också erfarenhet och självsäkerhet, säger Lilja.
Lilja insjuknade i bencancer då hon var åtta och förlorade sitt högra ben. Hon började med simning, men det var först för tre år sedan som hon kunde börja med triathlon då hon fick en sponsor som försåg henne med proteser som möjliggjorde löpning.
Redan 2015 vann hon EM-silver och i fjol tog hon silver både i EM och i VM. Triathlon fungerar utmärkt för Lilja, som är hemma från Björneborg.
– Man utvecklar långsamt ett beroendeförhållande till uthållighetsidrott. Det blir bara mer addiktivt när man blir bättre.
Svår att träna
Tommi Martikainen har fungerat som hennes tränare under de senaste säsongerna. Martikainen är själv elitcyklist och tränare för proffscyklisten Lotta Lepistö.
– Cyklingen har gått väldigt mycket framåt, säger Lilja – känd som en mycket entusiastisk idrottsutövare.
– Han säger alltid att jag är en av världens svåraste att träna – och jag undertecknar fullständigt. Hans uppgift är att bromsa så att jag inte tränar för mycket.
En gång simmade hon ett maraton, 42 kilometer, i en simbassäng när någon utmanade henne. En svår balansgång.
– Jag är ganska asocial när jag tränar, jag gillar att träna ensam, men ibland är det bra att träna i grupp. I Spanien gick det bra att cykla i klunga med icke handikappade triathleter och cyklister.
Den här säsongen tillbringade hon som sagt arton veckor på träningsläger – plus deltävlingar i världscupen runtom i världen. Hon hade inte ens någon bostad i Finland, utan bodde hos sina föräldrar i några veckor under sommaren. Hennes pojkvän, gångaren Aleksi Ojala bor i Finland.
– Vi ses inte så ofta, men det är något som båda är medvetna om. Ibland längtar jag efter min familj, men idrottskarriären varar ändå kanske bara fem eller tio år.
Vid sidan om träningen studerar Lilja också fysiologi. Hon har tentböckerna med sig under resorna och studierna har gått framåt hela tiden.
– Det är skönt att ha studierna. Annars skulle tankarna bara snurra kring idrotten.
Långa två veckor
Snart inleder Lilja träningen för nästa säsong. Men först blir det ett par veckors semester.
– Vi har kommit överens med Tommi om att det är högst 20 timmar träning under de två veckorna. Men jag har haft tid att idka hälsomotion, åkt rullskidor och annat, säger Lilja.
Årets längsta två veckor?
– Ja! Jag sprudlar av energi!