Bild, ord och tanke

● ”Språket styr mitt tänkande, ja till och med mitt undermedvetna”, skrev Carolus Enckell i introduktionen till ett urval av hans egna texter från tiden då han var chefredaktör för konsttidskriften Taide.

Själv var han ändå mångspråkig. Sina ledare skrev han på finska och översatte dem ofta också själv till engelska. Men hans modersmål var svenska.

Själv medlem av en kulturfamilj med konstnären Torger som far och författaren Rabbe och litteraturprofessorn Olof som farbröder låg det nära till hands att han till motto för sitt skrivande om konst valde en rad av Gunnar Björling: ”Mitt språk är ej i orden”.

Men i hans konst var den visuella bilden hans uttrycksmedel. Det är som målare han blev känd, och det är nog också som målare han kommer att bli ihågkommen.

Som bildkonstnär var han också en tänkare. För att kunna förmedla sina tankar om bildens språk måste han använda ord.

Var och en som försökt uttrycka sig om det som gör bilder till konst har säkert märkt hur det skär sig: orden hör till en värld, bilderna till en annan.

Man kunde om hans måleri travestera Björling: Mitt språk är ej i bilden.

Det retrospektiva urval av Carolus Enckells måleri som i fjol presenterades i Saara Hildéns museum gav en förträfflig helhetsbild av hans konst.

Från bilder med tydlig inspiration i natur och landskap gled han snabbt över till det helt abstrakta, med tonvikt på färgernas ljusklanger i subtil balans.

Efter studieåren blev han 1970 först lärare och sedan fram till 1995 rektor för Fria konstskolan, vars tradition i modernismens färgläror han snabbt levde sig in i.

Som essäistisk skribent fick han ett tacksamt forum som Taide-redaktör. I många av sina ledare och genom att introducera internationella skribenter tog han på ett hos oss banbrytande sätt upp samtidskonstens estetiska spörsmål. Till vilka också hörde bildkonstens roll i miljön – och arkitekturen, en konstgren som också stod Carolus Enckell nära.

Med entusiasm deltog han sålunda i samarbetsprojektet vid Helsingfors festspel 1986, då ett antal konstnärer inbjöds göra stora skulpturmonument på olika håll i stadsbilden. Enckells ”Tempel” gjorde med sin placering framför Berghälls kyrka i slutperspektivet på Unionsgatan ett oförglömligt intryck.

Samtidigt fördjupade Enckell sitt eget måleri till ett allt mer avskalat, men alltid igenkännbart språk. Även om just ordet ”språk” här strider mot bildtänkandets paradox.

Att se på, ”avläsa” hans bilder förutsätter en uppfattning av vad dess ”ord” betyder. Det är den visuella känslan som förmedlar den kunskapen.

Eller som Enckell själv uttryckte saken: ”Det finns inget ord för hur min blick just i betraktandets ögonblick upplever bilden”.