Lönerna väntas stiga med 1–2 procent
Kollektivavtal Flera ekonomer bedömer att höstens avtalsförhandlingar ger löneökningar på i genomsnitt mellan 1 och 2 procent. Men det gäller att hitta balansen: För små löneförhöjningar kapar finländarnas köpkraft och för stora hotar exportföretagens kon
Före årsskiftet ska omkring 300 kollektivavtal för nästan två miljoner löntagare förhandlas fram. Först ute är Pappersförbundet och Skogsindustrin, vars avtal löper ut på lördag. Det återstår att se om ett nytt avtal blir klart före det, eftersom förhandlingarna körde fast förra veckan. Någon tidpunkt för fortsatta förhandlingar har inte slagits fast och just nu ger varken Pappersförbundet eller Skogsindustrin några kommentarer om läget.
I en intervju för Yle häromveckan slog Pappersförbundets ordförande Petri Vanhala fast att en nolla i löneförhöjning inte duger den här gången. Motparten Skogsindustrins arbetsmarknadsdirektör Nina Pärssinen sade för sin del att det är för tidigt att börja fira att exporten växer, eftersom Finland fortfarande släpar efter konkurrentländerna. Därför behövs en moderat linje vid löneförhandlingarna, ansåg hon.
Pappersbranschens löneuppgörelse är av intresse eftersom den, tillsammans med andra exportbranscher, väntas ge riktningen för hela avtalsrundan. Den så kallade Finlandsmodellen, där exportsektorn skulle ha angett nivån på löneförhöjningarna, gick i stöpet på vårvintern, men i praktiken väntas exportsektorn ändå i hög grad styra.
Svår balansgång
Den stora frågan inför höstens förhandlingsrunda är om finländarna efter flera år av ytterst måttliga löneförhöjningar äntligen kan vänta lite mer. För det talar den förbättrade ekonomin och starka optimismen. Finlands Näringslivs barometer visar att företagens förtroende ligger klart över långtidsmedelvärdet. Också konsumentförtroendet har fortsatt varit rekordstarkt i september, vilket kan tolkas som förhoppningar om högre löner. Från fackligt håll har man låtit förstå att det får vara slut på nollinjen nu.
I den andra vågskålen ligger de finländska exportföretagens konkurrenskraft. Den har sakta börjat återhämta sig efter att i flera år ha släpat efter konkurrentländerna. Om lönerna höjs för mycket nu (utan att produktiviteten förbättras) så hotas konkurrenskraften igen.
För små löneökningar leder å andra sidan till att finländarnas köpkraft minskar, särskilt i kombination med en högre inflation. Det i sin tur är skadligt för företag som säljer för hemmamarknaden.
Det gäller alltså att hitta en balans. Flera ekonomer ser genomsnittliga löneförhöjningar på mellan 1 och 2 procent som en realistisk nivå. Finansministeriet spår en god ekonomisk tillväxt nästa år, men bara under förutsättning att löneökningarna blir återhållsamma. Uttryckt i siffror betyder det i genomsnitt 1,4 procent nästa år och 1,6 procent 2019.
– Blir löneförhöjningarna större kan det försämra tillväxten och sysselsättningen, heter det i prognosen.
Löneökningar i den här storleksklassen är lägre än genomsnittet för 2000-talet, vilket enligt Finansministeriet ligger i samklang med den fortsatt relativt höga arbetslösheten. Millenniets rekordår hittills är 2008 när de genomsnittliga löneförhöjningarna var 5,5 procent.
Högre löner också i övriga Europa
Löntagarnas forskningsinstitut räknar i sin senaste prognos med genomsnittliga löneförhöjningar på 1,9 procent. På den nivån behåller konsumenterna sin köpkraft när man beaktar inflation och utlovade skattesänkningar. Samtidigt förbättras fortfarande Finlands konkurrenskraft i relation till konkurrentländerna.
– Även om löneökningarna skulle vara snabbare än vår prognos så skulle konkurrenskraften ändå förbättras, eftersom lönerna ser ut att gå upp också i övriga Europa. Det går bra för världsekonomin, och i Finland är tillväxten just nu till och med starkare än i euroområdet i genomsnitt, säger Seija Ilmakunnas, direktör vid Löntagarnas forskningsinstitut.
En vanlig uppfattning är att Finland fram till 2013 har förlorat uppemot 15 procent av sin konkurrenskraft gentemot konkurrentländerna. Ilmakunnas delar inte den här uppfattningen.
– Mätarna är besvärliga och kan läsas på många sätt, men jag har alltid ansett att siffran 15 procent är överdriven. Och hur som helst har priset på arbete inte varit den enda orsaken till att exporten gått trögt.
Ilmakunnas säger att löneökningar är en naturlig beståndsdel i ekonomin och att också löntagarna bör få ta del av den förbättrade tillväxten. Hon anser att det är ohållbart att hushållens köpkraft år efter år ska upprätthållas enbart med skattesänkningar.
Också Aktias chefsekonom Heidi Schauman förväntar sig åtminstone symboliska löneökningar.
– Också arbetstagarna ska få ta del av uppgången, säger hon.
Men Schauman betonar att det gäller att hitta balansen.
– Alla parter är säkert överens om att det fortsättningsvis är måttlighet som gäller. Dessutom måste man minnas att det inte går bra för alla företag i Finland.
Aktia anger inga siffror på förväntade löneökningar i sin prognos. Näringslivets forskningscentral Etla räknar för sin del med genomsnittliga avtalsenliga löneökningar på omkring 1 procent och ytterligare 0,7 procent i löneglidningar och strukturella förändringar som innebär att folk flyttar från lägre avlönade till högre avlönade arbetsuppgifter.
– En sådan nivå betyder enligt vår bedömning att företagens kostnadskonkurrenskraft fortfarande förbättras en aning, samtidigt som också folks realinkomster förbättras, säger forskningschef Vesa Vihriälä.
Dragkamp inom offentliga sektorn
Den offentliga sektorn, som förhandlar i slutet av året, väntas bli den svåraste biten. Bland de offentligt anställda är missnöjet stort eftersom de anser sig ha missgynnats av det så kallade konkurrenskraftspaketet. Det tvingade dem att, till skillnad från de privatanställda, avstå från 30 procent av sin semesterpeng under tre år. Fackförbundet JHL som före-
Alla parter är säkert överens om att det fortsättningsvis är måttlighet som gäller. Dessutom måste man minnas att det inte går bra för alla företag i Finland. Heidi Schauman Chefsekonom, Aktia
träder de offentligt anställda kräver höjda löner.
– Höjningarna bör vara i nivå med de avtal som industribranschernas förbund ingår. Höjningarna behövs genast när avtalsperioden inleds, säger ordföranden Päivi Niemi-Laine i ett pressmeddelande.
I exportsektorn där tiderna är ljusare är det lättare att motivera löneförhöjningar. Däremot kan det bli svårare för de offentligt anställda vars lönebetalare är den skuldsatta staten eller kommunerna.
– Utmaningen med en modell där den exportdrivande sektorn sätter
lönemärket är att när det går bra för exportsektorn så sprider sig samma lönenivå i hela ekonomin. Under dåliga tider kan det kännas orättvist för icke-konkurrensutsatta branscher att man nekas löneförhöjningar på grund av att det går dåligt för exportsektorn. Nu gäller det omvända och då måste man acceptera att det är den exportdrivande sektorn som styr, säger Heidi Schauman.