Tjusande svårt – stadsorkestern levererar
HSO spelade två rysligt svåra verk med bedårande resultat.
●●Helsingfors stadsorkester
Dirigent Susanna Mälkki. Gérard Buquet, tuba. Lachenmann, Mahler. Musikhuset 27.9.
Stadsorkestern spelade på sin onsdagskonsert två rysligt svåra (och långa) verk – med bedårande resultat. Konserten var en av de finaste jag hört av stadsorkestern.
Första verket på programmet var Harmonica (1983) för tuba och orkester av den tyska tonsättaren Helmut Lachenmann. Lachenmann är en av det sena nittonhundratalets inflytelserika och betydande kompositörer. Hans musik präglas av allvar och svår teori – invecklade termer som ”dialektisk strukturalism” och så vidare. Programbladet på stadsorkesterns konsert gav endast en snäll och publikvänlig introduktion till ämnet.
En sann utmaning
När Harmonica körde i gång var första intrycket kaotiskt. Musiken kryllade av ett överflöd av detaljer – plötsliga knyck och pustningar. Vissa material, bland annat stora svepande ljud, påminde om musik för ljudband. Också formen liknade saxklipp på band. Konventionellt musikaliskt sug saknades. I stället avbröts musiken ofta av tomma susande stunder.
Vissa verk av Lachenmann domineras av tonlösa ljud och brus men Harmonica myllrade av toner. För det mesta var tonerna utströdda överallt. Man undvek melodier, så som modernisterna gjorde på 50-talet.
Verket utmanade musikerna med en rejäl dos av svår tonträffning – särskilt solisten Gérard Buquet på tuba. Orkestermusiken imiterade ofta tubans morrande och brummande ljud – bland annat med trumvirvlar och mullret av två metallplåtar på publikläktarna.
Mälkki imponerade
Senare i verket bröts oberäkneligheten av explicit monotona material: obönhörligt tickande ljud och elektroniskt klirrande ringningar. I ett avsnitt presenterades det som Lachenmann kallar för ”banala” material – konventionella skalor och mekaniska rytmer. Emellanåt ropade Buquet textfragment på tyska.
Harmonica blev en fin uppvisning av sällan hörd invecklad musik. Susanna Mälkkis expertis i genren var påfallande och hon dirigerade verket med beundransvärd ledighet.
Stilkontrasten var stor efter pausen med Gustav Mahlers femte symfoni, det vill säga sjuttio minuter av melodisk, storslagen och romantisk musik.
Symfonin innehåller många läckra solon. Stadsorkesterns stämledare antog utmaningen med engagemang. Särskilt Ville Hiilivirta på valthorn gjorde ett oförglömligt intryck med ett alldeles ypperligt sound. Pasi Pirinen inledde symfonin med de kända trumpetfanfarerna.
Susanna Mälkki dirigerade verket med klarhet och en jordnära attityd. Ljusen i publiken var tända under konserten vilket också underströk en oromantisk stämning. Trots en lätthet i uttrycket var fjärde satsens Adagietto för stråkar och harpa trollbindande vacker.