Vardagsnära teater med tonträff
Att ta del av Svälta räv på Wasa Teater känns lite som att tjuvlyssna på riktiga samtal, med ditt och datt, tankehopp och avbrott, likaväl som känsligare terräng och personliga bråddjup.
Manus: arbetsgruppen. Regi: Joakim Groth. Dramaturgi: Anna Simberg, Joakim Groth. Scenografi: Jeremy Crotts. I rollerna: Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Alexandra Häggman, Carola Sarén, Jan-Christian Söderholm. Urpremiär på Wasa Teater 23.9
Ensemblen lyckas överlag väldigt bra med tonträffningen och får också till det naturliga flöde i samspelet som behövs för att den här typen av teater ska fungera. Maria Sandin Recensent
Det är kaffepaus på Brändö ElService i Vasa. Elektrikern Kennet (Jonas Bergqvist) och lärlingen Fred (Jan-Christian Söderholm) småpratar medan de spelar ett parti Svälta räv. Ett kortspel där slumpen styr och vinnaren får alla kort. Fast nu är det ju inte sagt att någon vinner; det finns andra saker som pockar på. En exfru, till exempel.
I den kollektivt nyskrivna pjäsen Svälta räv följer vi ”några mycket vanliga österbottningar en mycket vanlig dag”, för att citera ur Wasa Teaters reklamblad. Grejen är förstås att det där vanliga kanske egentligen inte finns. Eller finns mest bara på ytan. De är ju alla på sitt sätt unika och intressanta, samtidigt som de kan väcka en hel del igenkänning.
Skådespelarna har själva skapat sina egna rollkaraktärer utifrån levande modeller och improviserat fram handling och dialog (även på dialekt och finska) under ledning av regissören Joakim Groth och med dramaturgistöd av Anna Simberg. En arbetsmetod som Groth lånat av den brittiska filmregissören Mike Leigh och även använt i ett par Teater Mars-produktioner.
Bråddjup
Allt utspelar sig under en och samma dag, i några verklighetstrogna interiörer som scenografen Jeremy Crotts fått att rymmas parallellt på den lilla studioscenen. Hos den stressade cateringföretagaren Cecilia (Carola Sarén) har kyltermostaten pajat och väninnan Maria (Lina Ekblad) hjälper till med en större be- ställning. I en studentlya börjar Cecilias och Kennets svartklädda dotter Rebecka (Alexandra Häggman) få nog av sin odåga till pojkvän (även han gestaltad av Söderholm).
I vardagsrealistiska scener synliggörs de här människorna genom möten och konfrontationer och genom vad de säger och berättar, och ibland inte säger. Det känns lite som att tjuvlyssna på riktiga samtal, med ditt och datt, tankehopp, avbrott, tystnader och allt. Och så plötsligt känsligare terräng och personliga bråddjup, som till exempel en svår barndom.
Komik
Ensemblen lyckas överlag väldigt bra med tonträffningen och får ock- så till det naturliga flöde i samspelet som behövs för att den här typen av teater ska fungera. Samtidigt har föreställningen en lätt vridning åt det komiska hållet, utan att det blir krystat. Bara en sådan sak som att det blinkande lysröret på elfirman aldrig lagas utan vid behov åtgärdas med ett slag.
Det blir i själva verket en ganska händelserik vanlig dag. Innan den är över har någon hamnat på sjukhus, en annan avslöjat en hemlighet och två funnit en oväntad själsfrändskap som kan lindra känslan av ensamhet.