Komaromantik och familjedynamik
The Big Sick är som en romantisk komedi ska vara: skådespeleriet är på topp, skämten sitter och det är otroligt sympatiskt.
Om du har sett någon amerikansk komediserie de senaste fem åren är chansen stor att du har stött på Kumail Nanjiani. Och även om hans namn låter obekant så har han antagligen fått dig att skratta. Efter små roller i Portlandia, Veep, Community, Broad City, Inside Amy Schumer och en fast roll i Silicon Valley är det nu äntligen dags för Nanjiani att stå i centrum.
Det gör han i den romantiska komedin The Big Sick, som han också har skrivit tillsammans med sin fru Emily V. Gordon. Filmen är baserad på parets egen historia men modifierad för romcomformatet. En viss Judd Apatow har fungerat som bollplank och producent, något han tidigare även gjort för Lena Dunham (Girls), Kristen Wiig (Bridesmaids) och Amy Schumer (Trainwreck).
Taxichaffis och komiker
Uberchauffören Kumail (Nanjiani) försöker få sin ståuppkarriär på fötter och samtidigt hålla sina religiösa föräldrar (Zenobia Shroff och Anupam Kher) glada. De förväntar sig att han ska bli jurist och gifta sig med en muslimsk kvinna. De regelbundna familjemiddagarna slutar alltid med att det ringer på dörren och en ung pakistansk kvinna, som bara råkade ha vägarna förbi, stiger in. Kumail härdar ut och låter bli att berätta att han inte är troende. Han berättar inte heller att han faktiskt redan har träffat någon, nämligen psykologistuderande Emily (här spelad av Zoe Kazan). Han vet att deras förhållande inte skulle godkännas av föräldrarna och på något plan accepterar han att deras förhållande är en omöjlighet. När Emily inser det ser hon ingen annan utväg än att göra slut.
I stället för en relativt konventionell berättelse om kulturkrockar och kärlek över gränser väljer The Big Sick här att gå en annan väg, som titeln redan antyder. Emily hamnar nämligen på sjukhus. Hon känner sig lite risig och visar sig ha en allvarlig infektion i kroppen. Hennes vänner har slutexamen och ber Kumail titta till henne, och plötsligt står en läkare framför honom och frågar menande om han är Emilys man. Emily måste akut försättas i konstgjord koma och ingreppet måste godkännas av en familjemedlem. Så går filmen aktivt från relationen mellan Kumail och Emily till relationen mellan Kumail och Emilys föräldrar (underbart spelade av Ray Romano och Holly Hunter, som stjäl varje scen). Händelsen får honom också att omvärdera relationen till de egna föräldrarna.
Icke-vit protagonist
Det här låter kanske varken särskilt romantiskt eller särskilt roligt, men det är bägge delar. Och det är riktigt bra. Skådespeleriet är på topp, skämten sitter och det är otroligt sympatiskt. Ja, nästan lite för sympatiskt. Filmen hade med fördel kunnat vara lite tightare och skarpare i tonen, men det ska ändå ses som mild kritik.
Redan 1995 gjorde Jon Turteltaub komaromantik (comrom?) med While You Were Sleeping, där Sandra Bullock togs för komapatienten Peter Gallaghers fästmö och omfamnades av hans familj, men hos Nanjiani och Gordon är koman mer än en behändig berättarfunktion. Det är påtagligt att ämnesvalet är personligt och stapelvaruklichéerna undviks med lätthet. I stället har paret, tillsammans med regissören Michael Showalter, hittat ett sätt att blåsa liv i en genre som länge känts apatisk och på köpet visar de en gång för alla att en charmig och trovärdig leading man i Hollywood faktiskt inte måste vara vit. Han kan med fördel heta Kumail.
Filmen hade med fördel kunnat vara lite tightare och skarpare i tonen, men det ska ändå ses som mild kritik.
Martina Moliis-Mellberg
Recensent