Högintensiv tolkning av Bulgakov på Busholmen
Teater Viirus firar 30-årsjubileum med Mästaren och Margarita.
Det luktar nybyggt när man stiger in genom dörren som leder till Teater Viirus scen i Kvarteret Victoria på Busholmen, och mycket riktigt möts vi av det höga ljudet av en borrmaskin. När vi rundrar hörnet stiger vi rakt in på en byggarbetsplats, där arbetare i blåställ är i full gång med att bygga – något. Mitt på det ojämna cementgolvet står en massiv tvåarmad grävskopa, och det breda scenutrymmet är fyllt av diverse lastpallar, hinkar och verktyg. I det bortre hörnet flyger gnistorna från en svets.
Det här är den oväntade scenbilden för Mästaren och Margarita, jubileumspjäsen som firar Viirus trettio år. Det är uppenbart att det här inte kommer att vara någon klassisk tolkning av Michail Bulgakovs kultroman; vilket man inte heller väntade sig av Viirus, förstås.
Elen går och byggarbetarna tvingas ta paus. Någon tar upp en tidning och läser om ett mystiskt brottsfall, och de börjar diskutera vad som egentligen hänt. De återberättar händelserna vid Biskopsdammarna, men snart övergår Oskar Pöysti och Robert Enckell smidigt till att spela Iván och Berlióz, som det handlar om.
Ramberättelsen sjunker undan och vi dyker in i den upprörande och högst förvirrande händelseutvecklingen som börjar med att en främling, som presenterar sig som professor, blandar sig i samtalet om Jesus existens. Utlänningen i svarta kläder (Maria Ahlroth) vet hur litteraturföreningsordföranden Berlióz kommer att dö: han kommer att få huvudet avhugget. Vilket sker bara en stund senare då han blir påkörd av en spårvagn.
Satan har anlänt till Moskva.
Visuellt sprakande
Regissören Egil Pálsson, som också står för dramatiseringen, har lyckats fånga den andfådda, högljudda och absurda stämningen i den mångbottnade satiriska romanen. Greppet är fräscht och rivigt, närapå aggressivt, med höga skrik och hårda trummor (med satan själv på trummorna). Stundvis råder kaos, i andra stunder förlöser humorn; speciellt Enckell visar sina komiska talanger.
De parallella handlingarna om Pontius Pilatus (Iida Kuningas), som dömer den kringvandrande filosofen Jesjua Ha-Notsri (Tobias Zilliacus) till döden samt om ”mästaren” (Zilliacus), författaren som skrivit en roman om Pilatus, och hans älskare Margarita (Minna Haapkylä), varvas med professor Wolands härjanden. Slutligen sammanstrålar alla tre, i en uppgörelse där någon säljer sin själ till djävulen och någon annan blir förlåten.
Den karnevalistiska berättelsen har fått ett lika vilt som vackert utförande: ljus, ljud, dräkter och skådespelarprestationer skapar en fantasifull helhet som är både nyskapande och trogen Viirus vågade stil.
Ljussättningen skapar skarpa kontraster, mörka skuggor och bländande ljuskäglor. Den enorma diskokulan i andra aktens sataniska bal skapar ett virvlande hypnotiserande glittersken, samtidigt som den ser ut som en demoleringskula. Många fler är de minnesvärda scenerna, bland annat den guldglittrande Margaritas flygtur.
Musikern och kompositören Ville Kabrell spelar melodramatiska toner på sin elgitarr, medan ensemblen spelar de övriga instrumenten. Musiken är perfekt för den mörka berättelsen.
Mästaren och Margarita är ett visuellt och auditivt helhetskonstverk, en stark teaterupplevelse där skådespelarna gör ett intensivt arbete, både fysiskt och känslomässigt. Det är fint att se de gamla Viirus-profilerna Zilliacus och Enckell tillbaka på Viirus scen, men lika starka är de övriga i ensemblen.
Mina förväntningar på föreställningen var antagligen orättvist höga, men de infrias nästan helt. Nämnas måste att Pálssons version definitivt är mer intressant och nyskapande än den som spelas på Nationalteatern för tillfället.