Bildkonstakademin håller måttet
Det är skönt att arroganta provokationer inte intresserar Bildkonstakademins kandidater, skriver Helen Korpak. Också bakom det som vid en första anblick verkar sarkastiskt hittar hon hjärtlighet.
I vintras visades svenska Kungliga Konsthögskolans kandidatutställning på galleri Exhibition Laboratory i Rödbergen – nu har turen kommit till de lokala bachelor of arts-examinerade konstnärerna från Bildkonstakademin. Man kan andas ut: det finns inga chockerande skillnader i nivån mellan dessa båda motsvarande utställningar. De svenska studerandena uppvisade som grupp möjligen snäppet mer emotion i relation till de finländska dito, men därmed inte sagt att de sistnämnda är kalla. Det finns mycket av det privata, men det mer analytiskt, behärskat.
På många sätt är detta en jämnare helhet än vårens magisterutställning. Här finns färre verk som är slaviskt trendiga och internetbesläktade, och ingen av de medverkande konstnärerna verkar arbeta med ironi.
Vibrerande metallplattor
Skörhet och en slags känsla av vördnad inför konsten och betraktaren är starkt närvarande. Även de konstnärer som vid en första anblick ser ut att ha ett sarkastiskt grepp, som Kalle Karvinen, visar sig vid en närmare titt vara hjärtliga. Karvinens hundmålningar i vilka fotorealistiska intentioner krockar med naivism får en kontext och en värme av hans statement. Även Inka Mellais oljemålningar på papper är verk som växer och känns allt mer emotionellt laddade desto längre man betraktar dem.
Förutom en stor mängd målningar ställs också ett flertal lyckade installationer ut. Bland dem är Timo Viialainens Plate Bells kanske de mest uppenbart berörande. Mot anspråkslösa metallplattor vibrerar elektromagneter som förorsakar ringande musik.
Likt cigarettrök ringlar sig ljudet upp kring verket för att sedan sakta lösa upp sig i utrymmet. Ljudvibrationer är inget unikt, senast förra året ställde Maija Savolainen ut Kevätvalo / Vernal på galleri SIC i vilket solljus fick glasplattor att vibrera och ljuda. Men vad gör det, Viialainens verk fungerar och gläder.
Mera estetiskt utbroderade installationer har skapats av bland annat Haliz Muhilden Yosef och Iiri Poteri. Yosef ställer ut en ljuv tältliknande tygbaldakin med ljud som finkänsligt illustrerar den kulturkrock hon upplevt i sin uppväxt. Poteri å sin sida lyckas få en insiktsfull idé att tekniskt nå sin fulla potential och ställer ut en videoinstallation som för tankarna till psykoanalys.
Mycket papper
Kandidatutställningen har en onödig black om foten: plågsamt svår- bläddrade informationshäften som gör att det är nästan omöjligt att utan frustration läsa de olika konstnärernas statements eller att få en överblick av vem som gjort vad. Uppmärksamhet som kunde riktas på till exempel Milja Moilanens ambitiösa Siivooja går åt till ett evigt rafsande bland A4-ark. Petitesser kanske, men onödigt mycket energi går åt till att bläddra, söka, gå igenom listor och kartor.
Om denna detalj ignoreras är grupputställningen en angenäm upplevelse. Konstnärer som Philip Lernhammar eller Peetu Liesinen har potential att sälja väl; verken är fina och väcker säkert habegär hos många. Vilma Määttänen är något bra på spåren med sitt självodlade lin som blir till råmaterial för målningar.
Det är skönt att arroganta provokationer inte intresserat kandidaterna. Någon liten käftsmäll saknar man kanske ändå, hur pass minnesvärt är något som är angenämt? Det återstår att se.