Kalkylerat av Sting med gitarrband
Stämningen var lika neutral efter Stings konsert som innan. Utan stora förväntningar blir man inte besviken. Och varför skulle man ha förväntningar när allting är planerat och programmerat?
Sting har turnerat sedan februari tillsammans med sin son och ett gitarrband. De senaste månaderna har de spelat samma stycken i samma ordningsföljd kväll efter kväll. Till och med de så kallade encore-låtarna är säkert samma som i Ryssland, dit turnén går vidare.
I bandet spelade gitarristerna Dominic Miller och Rufus Miller och trumslagaren Josh Freese, samt en dragspelare som uppträtt med Texmex-bandet The Last Bandoleros, men vars namn inte nämns varken på Stings eller på banditernas webbsidor.
Stings son Joe Sumner var uppvärmningsakt, men medverkade också under resten av konserten. Fadern och sonen öppnade med Heading South on the Great North Road, varefter sonen sjöng sex egna sånger till eget komp på en Les Paul-gitarr. Rösten är bra men manér överskuggar personligheten.
Stings set med nitton låtar (inklusive tre förutbestämda extralåtar) var tämligen mångsidigt. Både tidig och sen Police fanns med, liksom ett urval ur solokarriären. Från det senaste albumet hördes tre och en halv låtar.
Instrumentationen på scenen var däremot ensidig och fungerade bra på de tidiga Police-låtarna, medan de flesta andra styckena blev fattigmansversioner av originalen. På skivorna finns det ju minsann musiker i kubik.
Från det först soloalbumet The Dream of the Blue Turtles hördes ingenting. Kanske det här kom emot en definitiv gräns för vad ett gitarrband med dynamik och nyanser satta på undantag kan göra på scenen.
Fattigt band
Men de fina kompositionerna Fields of Gold och Shape of My Heart från Ten Summoners Tales fungerade väl trots torftigt band. Till konsertens höjdpunkter hörde också det sista extranumret Fragile, som innehöll kvällens enda lite längre och bästa solo med Sting på akustisk gitarr. I övrigt var det mest fråga om femton sekunders mellanspel från gitarr eller dragspel.
De gamla Police-bitarna, exempelvis Message in A Bottle, lät ganska autentiska, medan Roxanne gick över i ett funkgroove som innehöll en bit av Bill WithersAint No Sunshine. Ingen överraskning heller här, eftersom samma potpurri hörts kväll efter kväll under turnén.
Nödårsversionen av David BowiesAshes to Ashes är ett annat återkommande element under turnén. Joe Sumner förvandlade genom sin Springsteen-aktiga sång det sofistikerade stycket till amerikansk medelvägsrock, innan man övergick direkt till en bit av 50 000 från Stings senaste skiva.
Materialet från 57th & 9th var det klart svagaste under konserten. Det lät som musik från en skala som börjar vid Hurriganes och slutar vid AC/ DC. Men heavy-killarna godkänner knappast heller musiken, kanske på grund av korta mellandelar med rikare harmonier. På skivan spelar över tjugo musiker och instrument som oud och klarinett ingår.
För mig blir frågan varför Sting turnerar med ett så här fattigt band. Själv är han varken fattig eller i dålig form.